Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer

Björntjänst att inte exponera barn för verkligheten

KULTURDEBATT | BARNLITTERATUR

Behöver dagens barn lära sig att steka äldre kvinnor i glesbygdsmiljö? frågar sig Lotta Olsson i en krönika i Dagens Nyheter (29/11), och fortsätter:

[…] de gamla sagorna kanske fortfarande har ett värde? Nya sagor blir ofta bara utslätade Hollywoodvärldar med endimensionella superhjältar och extremt fantasilösa fantasymiljöer.”

 Jag har sett konstruktionen av dessa sagor på nära håll. Till exempel deltog jag för en tid sedan i en diskussion mellan ett antal barnboksförfattare. Författaren som hade startat diskussionen stod inför ett dilemma. Hon behövde en kapsyl för att driva berättelsen vidare, och hennes lösning var att låta bokens mamma dricka en öl på en uteservering. Men kunde hon verkligen göra så?

Nej, var det genomgående svaret, det kunde hon inte.

Detta ställningstagande motiverades med att barn överhuvudtaget inte behöver känna till eller exponeras för förekomsten av alkohol. Inte heller ansågs det rimligt att barn som lever i en miljö med alkoholiserade föräldrar ska behöva möta alkohol, och kanske triggas av det, i en barnbok.

Det svåra gör barnboken mer värdefull

Alla barn exponeras för alkohol, att dölja förekomsten låter sig helt enkelt inte göras, hur gärna man än skulle vilja. Därför kan jag också se ett värde i att låta alkohol vara en del av en berättelse. Det är rimlig spegling av vår kultur och det ger barn språkliga begrepp och en förståelse inför alkoholens sociala funktion.

Små barn tenderar att tro att alla familjer är precis som deras, och äldre barn tenderar att tro att de är ensamma om sin situation. Förekomsten av alkohol kan alltså påvisa att det finns andra familjer än den egna där man dricker alkohol. Och det kan också visa att det finns ett sunt sätt att förhålla sig till och konsumera alkohol. Man kan ta en öl på en uteservering i solskenet och vara nöjd med det, man måste inte dricka öl efter öl och slutligen ragla från restaurangen.

Förekomsten av alkohol i en saga kan alltså både ge barnen en vokabulär för att tala om det och referensramar utanför den egna familjen. Exakt det som behövs för att vi ska kunna fånga upp de barn som lever i hem där missbruk förekommer. 

Våra älskade sagor är fulla av ond bråd död

I flera av vara mest älskade sagor går författarna mycket längre än så. Astrid Lindgrens Madicken umgås med farbror Nilsson, en trevlig och jovialisk man för det mesta, men också tydligt alkoholiserad. Lindgrens sagor väjer förövrigt inte för något som är svårt. Ensamhet, sorg och död har ett utrymme. Likväl som glädje, lycka och stor omtanke. Och är det inte just detta som är hennes storhet?

H. C. Andersens sagor är likartade. I hans version av Lilla Sjöjungfrun  får hon inte sin prins (som i Disneys tillrättalagda), hon blir förvandlad till skum på vågorna.

En mindre känd bok är Nusse-kudden av Håkan Jaensson och Arne Norlin. Den gavs ut av Alfabeta 1984 och hyllades som nyskapande och som sinnebilden för den nya svenska barnboken.

”Kalle försökte glömma Nusse-kudden. Han började löpa flera mil om dagen. Eftersom det inte hjälpte började han röka och supa något förskräckligt. Men han kunde inte glömma Nusse-kudden. (ur Nusse-kudden)

Kritikerrosat 1984. Svårt, eller omöjligt, att publicera 2018.

Det livsfarliga är livsviktigt

Lotta Olsson menar: ”De gamla sagorna är grovhuggna, men annorlunda, och det går att göra dem något mindre bloddrypande för mindre barn. Ändå är just det livsfarliga viktigt. Sagorna handlar om liv och död, om omedelbar överlevnad och om att lära sig hantera det omöjliga.

Jag är helt enig med Lotta Olsson. Att försöka skydda barn från verkligheten – i stället för att lära dem att hantera den – är att göra dem en björntjänst. De behöver få möta livets alla aspekter, i lagom doser och med en vuxen att hålla i handen. De behöver inte det tillrättalagda och menlösa.

Var den första att kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *