Din varukorg är tom.

Strategisk kommunikation

Hur man på bästa vis vårdar sina fobier

Hur man på bästa vis vårdar sina fobier

En fobi är en irrationell, ihållande rädsla för särskilda situationer, objekt eller aktiviteter. Det bästa du kan göra för att behålla din fobi är att undvika alla situationer där du känner ångest. Vägra göra det som skrämmer dig så långt det bara är möjligt. Undvik alla former av utmaningar för risken att misslyckas. Låt din kropp tro att den gör rätt i att känna ångest genom att helt enkelt låta bli att hålla det där talet, ringa säljsamtal eller vad det nu kan vara. Hyfsat sannolikt kommer din fobi att intensifieras och bli värre och värre så att du har ännu större anledning att slippa det otäcka. 

Som bra och snäll chef är det därmed ditt ansvar att stå bakom den anställde när denne inte vill göra något och låta hen slippa. Eller inte… 

Många chefer låter faktiskt inte de anställda slippa, i alla fall inte om uppgiften är en del av arbetsbeskrivningen. De anställda tvingas hålla sina föredragningar, ringa cold calls, prata engelska med kunder eller vad det nu kan vara som skrämmer. Orsaken till att anställda tvingas göra saker de inte vågar är nog oftast inte att cheferna är oroade över anställdas risk att utveckla fobier utan snarare att det faktum att uppgiften faktiskt ingår i arbetsbeskrivningen. Men i alla fall. (Som vanligt finns det inte nödvändigtvis en motsägelse mellan att göra det som är bäst för individen och att tjäna pengar). Generellt sett verkar vi vara överens om att de delar som ingår i arbetsbeskrivningen ska skötas. Dåliga chefer kräver det – bra chefer kräver det också fast tillhandahåller stöd så att individen kan utföra uppgiften – utan ångest

Det finns dock en fobi eller en rädsla som är så spridd att man väldigt ofta slipper ifrån; nämligen rädslan att tala inför grupp. Kanske är det faktumet att alla personers första formella chef (läraren) nästan undantagslöst tvingade oss att tala inför grupp utan att på något vis förbereda oss eller tillhandahöll verktyg för hur detta skulle gå till vilket resulterade i att vi nästa alltid misslyckades och stod där stammande och osäkra. Kanske är det hågkomsten av detta som gör att man inte vill tvinga någon att ställa sig inför en större församling? Och eftersom cheferna inte kräver det så ställer individen inte heller det krav på sig själv (eller sin chef) att hitta en strategi för att lära sig att tala inför grupp. I stället undviker man det och blir i stället mer och mer rädd för något som de facto är helt ofarligt.

En bekant till mig, Pernilla, är chef på ett mellanstort företag och vägrar konsekvent att hålla föredragningar. Hon går så långt i sin vägran att hon inte enbart försöker undvika det utan till och med uttrycker sin vägran explicit. Samtidigt är hon ett undantag då hon i samma andetag kan kräva att hennes underlydande gör det i stället. 

Som ledare kan du naturligtvis inte be dina anställda att hålla ett anförande om du själv inte vågar göra det. Det är för övrigt en smula bisarrt att den som aspirerar på att vara ledare, oberoende om man har anställda eller enbart leder sig själv, inte kan tala inför grupp. Framförallt som ledarskapet till så stor del handlar om att kunna inspirera, kunna sälja in sina idéer och inte minst vara en förebild.

Nå, inte nog med att Pernilla tvingar sina underlydande att göra det hon inte vågar själv, hon ger dem inte heller något stöd i situationen. Ingen coaching, ingen kurs i retorik, inga verktyg för att kunna känna sig trygg och säker i situationen. Hur mår de anställda i situationen? Hur mycket ångest skapas det hos dem och vilken respekt får Pernilla när hon så tydligt tvingar andra att utföra uppgifter som hon inte vågar?

Så, om du är rädd för att tala inför grupp: Se till att komma över din rädsla – se till att det blir lika enkelt att tala inför grupp som att slå på datorn på morgonen! Där det faktiskt är njutbart för att du känner att du får chansen att hjälpa dina kollegor genom att dela med dig av din kunskap eller där du blir lycklig av att ha kunnat glädja din dotter med ett fint tal på hennes bröllopsdag (utan att grumla lyckan med en massa ångest eller nervositet). Det är ditt ansvar.

Foto: cricava