Din varukorg är tom.

Strategisk kommunikation

Men sluta sjåpa dig och tala ur skägget!

Karl Lagergren skriver om blyghet på Megafon

Redan från ett tidigt stadie i mitt liv, så har jag fått höra:

”Du ska prata högt, tydligt, sträcka på dig, se folk i ögonen när du talar med dem, ta för dig och var inte rädd. Du ska inte vara blyg, det leder ingenstans.”

Blyghet passar inte in i vårt samhälle. De som anses vara de mest framgångsrika i samhället är utåtriktade, de säger vad de tycker och är inte rädda att synas eller höras.

Så som jag upplever det, så blir blyga människor oftast inte tagna på allvar och att många antar att blyga inte har något att tillföra till en konversation. De får liksom aldrig något utrymme att visa vem de är, just för att de inte vågar eller känner att det kan. Jag har märkt att många drar sig från att umgås eller att ens lära känna de som är blyga, vilket slutar med att de blir utanför och på ett sätt glöms bort. Detta kan så klart vara förståeligt, eftersom att det nog är lätt att tolka en person som ofta sig undan och inte pratar med någon, som en person som inte ens är intresserad av att prata med andra människor. Jag tror att många kan tolka en blyg person som introvert, som någon som vill bli lämnad ifred, när det i själva verket lika väl kan vara så att denna blyga person mer än något annat vill prata med någon och har mycket att säga.Tänk om fler kunde ta ett ansvar gentemot blyga, försöka få med dem i konversationer, eller kanske bara ta reda på om de faktiskt vill bli lämnade ifred istället för att bara tolka det så.

Vad beror blyghet på? Enlig en forskningsrapport om blyghet så är blygheten till stor del medfödd och att omkring 15 – 20 % föds med en tendens för att bli blyga, detta är även ärftligt. Hög hjärtfrekvens har även påvisats i livmodern hos barn som senare definierats som blyga, och de barnen har även påvisats ha lättare att få hjärtklappning som reaktion i nya situationer. Enligt deras forskning, så har ett barn som föds som skygg mindre frekventa sociala kontakter med sin familj och vänner, vilket kan leda till en fortsatt blyg livsstil. Forskarna anser att de som föds blyga har en typ av blodcirkulation i hjärnan som gör att de reagerar starkt, även på låg stresspåverkan. Även om många barn övervinner sin blyghet, så förblir andra det resten av sina liv. Det finns även fall då människor har blivit blyga i vuxen ålder eller som tonåringar, det beror ofta på att de upplever att de fått mycket avslag, vilket kan sänka självkänslan och öka rädslan för misslyckande.

Jag är blyg, det har jag varit så länge jag kan minnas. Jag har alltid haft väldigt svårt för att prata med nya människor och till och med ibland med människor jag har känt ett tag. Extra blyg blir jag när jag ska prata med de som jag i stort sett automatiskt rangordnat som människor som står över mig. Som till exempel chefer, lärare, min flickväns föräldrar, äldre människor eller bara folk som ger känslan av att de är väldigt säkra på sig själva. När jag pratar med någon av dessa typer av människor, eller när jag pratar med en som jag inte träffat förut, så känns det ibland som att jag helt tappar kontrollen över vem jag är och hur jag beter mig. Jag kan inte se personen i ögonen när jag pratar, jag mumlar och säger fel, allt jag har tänkt innan vad jag ska säga känns bara som att det blir en röra och jag kan inte formulera meningen jag innan hade tänkt ut. Det är extra jobbigt när jag känner att den jag pratar med märker att jag är blyg och när jag upplever det som att personen tycker att det är jobbigt, för det leder till att jag känner mig mindre omtyckt. Dock så är jag inte alls lika blyg när jag pratar med någon som jag känner är blyg själv, då känns det som att jag har kontroll över situationen.

Lika svårt har jag också haft för att försöka få det jag vill ha sagt i en grupp med människor. Att försöka få in något jag vill säga när jag umgås med flera personer samtidigt i en grupp, tar för mig ofta lång tid. Först tänker jag noggrant ut vad jag vill ha sagt och på hur jag ska säga det för att inte folk ska missförstå mig. Efter det samlar jag mod för att våga säga det, på grund av medvetenheten om att när jag väl pratar så kommer allas uppmärksamhet att hamna på mig. Vilket sätter igång hjärtklappning som leder till att jag blir ännu mer nervös. Sedan väntar jag på en lucka där jag ska hinna prata, för jag vill helst inte höja rösten och avbryta för att få prata, på grund av rädslan att jag då ska uppfattas som otrevlig. Detta brukar ofta resultera i att jag inte säger något alls, för under den tiden då jag har samlat mod eller väntat på en lucka så hinner de andra gå vidare och börja prata om något annat.

Min blyghet har för mig alltid känts som ett handikapp. Ett handikapp som jag helt låtit ta kontroll över mig och mina val jag har gjort och jag fortfarande gör. På grund av detta, så har jag undvikit att göra väldigt mycket som jag gärna hade velat, just för att dessa tillfällen har krävt att jag till exempel behövt prata med någon ny eller få uppmärksamhet riktad mot mig. Jag har aldrig vetat hur jag ska komma ur min blyghet och har nästan trott att det inte går, men att det kanske försvinner med åldern. De tips och förslag jag har fått från de som inte är blyga eller har varit blyga har varit: ”tvinga dig själv att prata med människor, tvinga dig själv att våga ta plats och tvinga dig att göra saker som du vanligtvis inte vågar”. Jag har fått höra att det är det enda sättet att bli av med sin blyghet. Men hur ska man våga, när problemet ligger i att man just inte vågar?

Nu i vuxen ålder, så har jag ändå börjat göra precis detta. Jag har insett att den enda som kan ta kontroll över min blyghet är jag själv, och att det inte finns några genvägar till att sluta vara blyg. Det krävs att jag hela tiden utmanar mig själv, och utsätter mig för sådant som skrämmer mig, så att det sedan inte ska skrämma mig längre. Jag utmanar dagligen mig själv att göra sådant jag normalt inte skulle ha gjort. Jag pratar med nya människor, säger sådant som jag inte vågat tidigare, försöker ta plats och försöker att inte låta människor skrämma mig. Jag förlåter mig själv för de gånger där jag har känt mig alldeles för blyg när jag har pratat med någon och jag upplever att det har märkts. Jag har insett att folk inte ogillar blyga människor, utan att de oftast bara blir osäkra själva för att de inte vet hur de ska hantera situationen när de pratar med någon som är blyg. De känner sig obekväma för att personen de pratar med känner sig obekväm.

Även om det är så att det bara är jag själv som kan göra något, så skulle jag ändå önska att fler människor tänkte på och var mer inkluderande mot de som är blyga. Att de försöker hjälpa oss, märka oss och ibland ge oss plats, istället för att vi ibland ska behöva vara nära på att svimma när vi ska försöka ta den platsen.

Foto: Armend (AD)