Din varukorg är tom.

Strategisk kommunikation

När tiden rinner ut - och ingen tar ansvar

Bild på timglas

Jag skulle träffa en vän häromdagen. En vän som jag i en veckas tid sett fram emot att få träffa, och en vän som efter nästan en halvtimmes om- och men-kastande fram och tillbaka fortfarande är min vän, men där vår relation fått sig ett smärre slag i magen och nu ligger med det, om än klyschiga, men väl fungerande ”tiden-läker-alla-sår”-bandaget lindat runt sig. Vi sågs nämligen aldrig.

För att förtydliga det hela ur ett mer objektivt perspektiv så handlar situationen i grund och botten om att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna handlingar. Att visa hänsyn och respekt, och att sist men inte minst inte skylla ifrån sig eller försöka kringgå sitt misstag med en flodvåg av diverse ologiska argument när allting egentligen handlar om en enda sak – att ta ägandeskap.

Det var egentligen inte så farligt som det kanske låter. Allting började med att vi för fem dagar sedan hade bestämt att vi skulle ses i stan vid lunchtid på fredagen.  På torsdagen nämnde min vän att han var förkyld och kanske (med betoning på kanske) inte kommer orka ta sig in till stan imorgon, men vill inte blåsa av träffen då förkylningen verkar så farlig.  

På fredag morgon skickade vi några sms fram och tillbaka mellan oss med innehållet ”kvalificerat skitsnack” Alltså inget av någon större vikt eller seriositet. Jag åker in till stan på fredagen klockan tolv som vi planerat.  Inte i tron om att min vän ska vara där exakt just då eftersom vi inte spikat ett exakt klockslag, men ändå med förväntningen om att han åtminstone har lämnat sängen och är på väg. Så är inte fallet - Ingenting har emellertid nämnts om träffen idag i morgonens konversation och min vän ligger fortfarande i sängen.  

För att göra en lång historia kort så väljer min – temporärt med citattecken – ”käre” vän att argumentera för att, eftersom vi inte nämnt något om träffen denna dag, samt dagen innan hade lagt träffen på den så kallade ”kanske”-piedestalen. Efter ett efterföljande och ganska ofrånkomligt telefonsamtal skarpladdat med två irriterade sinnelag som ammunition blir till slut kontentan den att vi båda skulle gjort det mer tydligt att vi faktiskt skulle ses - eller snarare inte ses. Min vän borde, enligt mig, ha tagit sitt ansvar och sagt ifrån långt innan att han inte orkade ta sig till staden, medan jag, mest för min egen skull, borde dubbelkollat att träffen faktiskt skulle bli av.

Hur som helst - för att såhär i efterhand klappa mig själv lite på axeln – valde jag att be om ursäkt för min otydlighet och se mitt ansvar i det hela. Även om denna i slutändan tvingades till en smula orättvis fördelning för att råda bukt på konflikten inser jag trots allt att det var rätt.

Ibland rinner saker och ting ut i sanden av olika orsaker. Men att då skylla på sin egen osäkerhet är inte ett hållbart argument.  Ägandeskap är en bristvara i mentaliteten hos många och det gäller att själv göra något åt det istället för att peka på andra. Alla begår dock misstag, och jag är tyvärr inget undantag. Men att lära av sina misstag är en vital del av livet skola. Det är att ta ägandeskap i situationen.

För att visa detta och stärka min tes vill jag därför låta er ta del av min egen hemläxa och berätta att texten ni precis läst är skriven utifrån en väldigt insiktsfull synvinkel. Vännen beskriven ovan är nämligen ingen annan än – jag själv.

Photo: Guilherme Silva