Din varukorg är tom.

Strategisk kommunikation

Sjuk läkare i sjukvården

Om chefens ansvar på Grensmans Megafon

Ingrid Stern fick diagnosen blodförgiftning efter att ha skurit sig i handen. Tyvärr kom diagnosen för sent: hennes liv gick inte att rädda. Detta resulterade i sin tur ytterligare en snyftartikel om den dåliga sjukvården, den här gången i Sydsvenska dagbladet.

Jag gillar inte snyftartiklar, faktum är att vi accepterar (och ska acceptera) ett visst mått av dödsfall inom sjukvården. Vilket inte nödvändigtvis innebär att personalen gjort fel ur en medicinsk synvinkel. Om jag till exmepel får huvudvärk nu kommer jag inte att få en hjärnröntgen. Jo, vi vet att det kan vara en hjärntumör, men vi vet också att det kan vara helt ofarlig och vanlig huvudvärk. Så länge som jag inte visar tydliga symtom så är det helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart att utföra en hjärnröntgen. Hur tragiskt det än är om jag dör ska våra resurser användas där de bäst behövs och utifrån vad som är rimligt rent medicinskt. 

Hade vi kunnat göra mer för Ingrid, borde vi ha gjort mer för Ingrid? Jag vet inte. Men jag vet en sak och det är att Eva Ranklev, chefsläkare på Skånes universitetssjukhus (SUS) inte agerar som en chef bör göra. Hon säger så här när Sydsvenskan intervjuar henne: 

”Bär du som medicinskt ansvarig, något ansvar för att patienten inte fick behandling i tid?”
”Personligen kan jag inte vara ansvarig för det här. Det här är mycket organisatoriskt komplext och det är inte en enskild person som kan ta ansvar.”

Eva är chefsläkare och beskrivs i artikeln som medicinskt ansvarig. Det innebär att man även som lekman förstår att hon i alldra högsta grad är ansvarig för detta. Det framgår så att säga redan i hennes titel. Därmed både kan och ska hon ta ansvar för detta.

Det innebär så klart inte att Eva gjorde detta med flit, självfallet inte agerat för att skapa den situationen, med alla sannolikhet har hon snarare vidtagit åtgärder och implementerat rutiner för att den situationen inte ska uppstå. Nu har situationen dock uppstått och det är på hennes ansvar att det skedde. Detta innebär att hon får vidta åtgärder för att städa upp och att hon får vidta åtgärder för att detta inte ska ske igen. (Alternativt förklara att detta visst kommer att ske igen, eftersom vi faktiskt inte kan hjärnröntga alla med huvudvärk.)

Men hon är tvivelsutan ansvarig. Ja, hon kanske var ansvarig tillsammans med flera andra människor. Men det gör inte hennes ansvar mindre. Matematikens grundläggande lager är inte applicerbara i dessa fall. Om jag har ansvar för en situation så är jag 100 % ansvarig om jag är ansvarig. Om vi är flera som har samma ansvar så hart jag fortfarande 100 % ansvar. 

Även i en situation där hon faktiskt fick instruktioner från sina chefer som medfört dessa konsekvenser, instruktioner som hon inte kunde bortse ifrån så är hon likväl ansvarig. När man får instruktioner eller upptänker oegentligheter på sin arbetsplats som man har ett ansvar för; då har man två alternativ. Förändra situationen alternativt säga upp sig. Så länge Eva väljer att stanna kvar på arbetsplatsen så är hon ansvarig för alla de beslut som ledningen tar och som hon följer; mot patienter och mot sina anställda. 

I fallet med Ingrid blir ansvaret så klart mycket tungt att bära. Jag föreställer mig att det innebär att ta ansvar inför Ingrids förtvivlade och arga man. Ett samtal som säkert kan vara jobbigt för Eva. Det innebär att ta ansvar inför de anställda som orsakat denna situation för att de följde hennes rutiner och som nu kanske mår dåligt eller får försvara sig i media eller inför andra. Det innebär att ta ansvar inför sig själv och det faktum att hon bidragit till att skapa denna olyckliga situation. Det innebär att ta ansvar inför media och sina chefer. Det kanske till och med handlar om att stå där och försvara rutinerna och att det faktiskt inte var medicinskt motiverat att göra mer för Ingrid. 

Att alltid och i alla situationer ta detta ansvar är en av de absolut viktigaste uppgifterna som vi har som chefer. Rent krasst brukar jag säga att det är därför som vi många gånger får lite extra i lönekuverten. För att vi måste stå där och ta ansvar för allt som händer, ta alla smärtsamma samtal. Stå fast när folk skriker på oss, när folk gråter. Det är vårt jobb och det är Evas ansvar, ett ansvar som hon helt klart missuppfattat. Så Eva och alla andra som inte orkar ta det ansvar som kommer med cheftiteln; ta en lång titt på er själva och skärp till er eller byt arbete. Nu.