Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer

Utan traditioner är julafton en vanlig jävla måndag

Traditioner spelar roll, och att förneka eller förminska deras betydelse är en omdömeslös hållning. När media fylls av gräl om bortvalda luciafiranden och förbjudna pepparkaksgubbar uppstår en genuin oro över att viktiga värden håller på att gå förlorade, och den bör tas på allvar.

Dramaturgin är direkt banal: Det börjar med påståenden om skolor som ska ha gjort inskränkningar i firandet, med aktörer som den upprörda föräldern, det förtvivlade barnet, och läraren, som förklarar och försvarar. I nästa akt kommer verksamhetschefen och hävdar att allt är ett missförstånd. Huruvida det verkligen är ett missförstånd eller en snabb reträtt, blir sällan klarlagt.

Högljudda debattörer tar den ställning som passar deras narrativ. På ena sidan de som skriker ”fake news” och anklagar tidningarna för att springa rasisternas ärende. De vet att föräldrarna ljuger eller har missförstått. På andra sidan de som menar att svenska traditioner är under attack till förmån för mångkulturell värdenihilism. De vet att verksamhetschefen ljuger och att skolan har backat på grund av uppståndelsen i media.

Om man gör en noggrann, snarare än ideologisk, läsning finner man att det faktiskt är en handfull skolor som väljer bort luciafirandet. Och det är sant att man kan se ”subversiva” förändringar med pojkar som lucior och flickor som pepparkaksgubbar. Den svenska julen – med sin blandning av hedniskt, kristet och sekulärt – fortsätter naturligtvis att utvecklas, som alla traditioner. Men det är också sant att dessa förändringar snarare är en förutsättning för dess bevarande, än ett hot. Och att ett par skolor avstår firande betyder knappast att luciatraditionen är på väg att försvinna; tvärtom är den mer populär än någonsin.

Detta betyder dock inte att man kan avskriva upprördheten som ignorans med rasistiska undertoner. Traditioner är viktiga. Tillsammans med kulturarvet och värderingarna bildar de ett oumbärligt kitt som binder samman samhället. Och för individen är julen och tiden före den – med gemenskap, förberedelser och väntan – betydelsefull och trygghetsskapande.

Att nonchalera människors oro över att viktiga värden håller på att gå förlorade är helt enkelt arrogant.

Så att nonchalera människors oro över att viktiga värden håller på att gå förlorade, eller försöka koppla samman dem med dem som sprider hat, är helt enkelt arrogant. Framför allt eftersom det, ur ett beteendevetenskapligt perspektiv, är fullt rimligt att det kommer starka invändningar när traditioner förändras. Än mer om man upplever att politiker och andra makthavare försöker genomdriva en förändring.

För hur ska man annars tolka uttalanden om att det inte finns någon inhemsk svensk kultur, eller att bara barbariet är ursvenskt? Att Alex Schulman hoppas på förbud mot luciatåg? Försmädliga påståenden om den svenska julen som myt, ty: ”En riktig svensk jul har tysk julgran, holländskt saffransbröd och turkisk tomte”?

Jag antar att syftet är gott, men att påstå att det inte finns svensk kultur eller svenska traditioner är inte bara falskt och historielöst, det är att beröva människor den kontinuitet, trygghet och gemenskap som traditionerna skapar. Det är att förneka människor en förbindelselänk till tidigare generationer, sin historia och sin kultur, något som är nog så viktigt i en snabbt föränderlig värld. Ironiskt nog tar det också ifrån människor från andra kulturer möjligheten till inkludering, för utan kultur och traditioner finns det inget att bli inkluderad i.

Att inte erkänna traditionens betydelse, att förneka eller förminska den, är därför en lika extrem som skadlig hållning. Den som trots det framhärdar är inte bara okunnig, utan har förlorat sin moraliska kompass likväl som sitt omdöme.

Texten var först publicerad i Smedjan (2018-12-20). 

Kommentarsfältet är stängt.