Separatism är begreppet à la mode. Det anses moraliskt att separera grupper i jämställdhetens namn, en dygd att skapa trygga rum för människor att agera i, och livsnödvändigt att hjälpa minoriteter att bjuda motstånd mot förtrycket.Ta exemplet med att dela upp eleverna efter kön under idrottslektionerna – något som har skett i Sverige och något som fortfarande sker – på vissa skolor likväl som i den organiserade föreningsidrotten. Många argument för denna separatism handlar om att man vill värna flickorna. Flickorna ska inte behöva utsättas för de mer hårdhänta och aggressiva pojkarna. I stället ska de i lugn och ro få möjlighet att utveckla sin fysiska kompetens.På den kommunala Bjärehovsskolan i Bjärred är flickor och pojkar uppdelade på en stor del av idrottslektionerna. Rektor Ann-Louise Raquette Berlin motiverar beslutet:
”– Eleverna känner sig trygga och har möjligheten att vara där de känner sig bekväma. Ett resultat är att vi har ett högt deltagande på lektionerna och ett högt betygsresultat som är lika för tjejer och killar […]” (Sydsvenskan, 3/9)
Som notorisk idrottsskolkare – med bristande koordination likväl som kondition – kan jag absolut se ett värde i att få idrotta i en grupp med individer på min nivå. Jag hade både upplevt det tryggare och lärt mig mer. Och egentligen är det väl inte annorlunda än av elever under 90-talet separerades – till exempel i grupper för allmän respektive särskild matematik – utifrån kompetensnivå och fallenhet.
Så jag förstår separatisterna önskan att dela upp ungdomarna. Men i vår iver att säkerställa att ungdomarna får idrottslektioner och föreningsidrott anpassad efter deras kompetens, så delar vi in dem efter… kön.
Det är fullkomligt bisarrt – som om det fanns ett kausalt samband mellan könet på individnivå med idrottskompetens – som om kön var en kompetens. Eller menar dess förespråkare på allvar att det bästa för Sanna Kallur och Sarah Sjöström vore att delta i flickgruppen på gympan? Eller för den delen, att pojken som aldrig hållit i en boll och helst vill sitta under ett träd och lukta på blommorna, kommer att frodas i en miljö där allt handlar om att var hårdast, tuffast och snabbast?
Ett annat aktuellt exempel:
”’Hos oss är vita människors åsikter inte välkomna’, skrev Makthavarna, en separatistisk nätplattform för så kallade rasifierade, i Nöjesguiden när de lanserades för två år sedan: ’Vi som rasifieras hamnar i skuggan och tas inte på allvar av den vita kroppen.’ […] ’De som inte själva har upplevt rasism ska inte heller få uttala sig.’” (SvD, 2/9)
Det är inte för inte som det är förbjudet att diskriminera på grund av hudfärg i Sverige. Att utsättas för rasism och bli illa behandlad på grund av något som man inte har valt och inte kan påverka, är naturligtvis allt från irriterande till djupt obehagligt och kränkande. Jag kan också sympatisera med känslan av att vilja tala om dessa svåra upplevelser i ett ”tryggt rum”, det vill säga där endast de som delar upplevelsen av att bli uselt behandlad på grund av hudfärg har tillträde.
Men i vår iver att säkerställa att människor som blivit illa behandlade på grund av sin hudfärg får trygga rum, så avgörs tillträdet till dessa rum efter… mängden melanin i huden. Alltså av vilken nyans ens hud har; eller som i detta fall specifikt: Hur svart man är.
Igen är det naturligtvis fullkomligt absurt. Svart hudfärg medför inte automatiskt vissa upplevelser – som utsatt för rasism – och vit hudfärg innebär inte automatiskt frånvaron av den samma. Det saknas helt enkelt ett kausalt samband mellan individens hudfärg och utsatthet för rasism. Vilket varje någorlunda begåvad människa förstår.
Jag kan heller inte föreställa mig att annat än att de som man egentligen vill tala med i dessa trygga rum är de som har dåliga erfarenheter liknande de som man själva har. Till exempel andra som blivit utsatta för rasism på grund av sin hudfärg och därför har förståelse för de tankar och känslor som kan komma av det. Att tala med någon som råkar ha samma hudfärg som man själv har – men som aldrig råkat ut för rasism – det verkar däremot en smula meningslöst. För hur ska de kunna förstå?
Meningsfull, förnuftig och icke-diskriminerande separatism innebär att dela in människor i grupper och inkludera, respektive exkludera, på grund av deras upplevelser, kompetens eller liknande. Inte på grund av könstillhörighet, hudfärg, sexuell läggning eller andra godtyckliga grunder som inte säger ett dugg om individens erfarenheter, uppfattningar eller kompetens.
Att dela upp individer på dessa grunder är förvisso så pass vanligt att det inte är konstigt att vi då och då trillar dit och får för oss att godtyckliga, ogenomtänkta uppdelningar skulle ha någon form av relevans. Men det är patetiskt att vidhålla ett medvetet agerande som diskriminerande skitstövel, när det så tydligt handlar om slentrianmässig intellektuell lathet och allmänt oförstånd. Skärpning anbefalles!
Kommentarer är stängda.