Göm skräckfilmerna, glöm sexleksakerna, raka armhålorna och på med cykelhjälmen. Nätet vi nyss förknippade med ohämmad frihet har fyllts av prunkande nymoralism och skenande kontroll. Och kanske är de största skurkarna vi själva.
”Du får det här meddelandet eftersom du är administratör för en blogg på Blogger som har konstaterats ha barnförbjudet innehåll. […] Efter den 30 juni 2013 kommer vi att tillämpa denna policy och ta bort bloggar med barnförbjudet innehåll och bloggar där annonser för barnförbjudna webbplatser visas.”
Det barnförbjudna innehållet som Blogger refererar till är förmodligen de bilder på nakna människor som Jesper publicerar på sajten Bodypalace.se Men han vet inte. Han har inte fått mer information än så.
– Många tycker att kroppen är något man ska hålla för sig själv, eller att det är något äckligt som väcker anstöt. Många förknippar naket med med sex, funderar han.
Jespers syfte med bilderna är att de ska fungera som en motpol till dagens retuscherade kroppsideal. För att slippa vara styrd valde Jesper därför att lämna Blogger. Han insåg snabbt att det inte var det lättaste:
– Om man tittar på de flesta webbhotell och bloggportaler så står det i avtalen att man inte får posta stötande inlägg. Och för många människor kan minsta lilla naket vara stötande, hur oskyldigt det än må vara.
Han misstänker att Google (som äger Blogger) på sikt vill rensa bort all nakenhet.
– USA är moralpanikens och dubbelmoralens hemland, där får man göra allt men samtidigt inget alls, konstaterar han.
Man kan lätt tro att detta enbart är en amerikansk företeelse – men så är inte fallet. Ett svenskt exempel är Finest.se som varnar sina användare: ”Om olämpliga bilder återfinns, stängs personen i fråga ovillkorligen av. […] nakenbilder samt copyrightskyddade bilder får under inga omständigheter publiceras.” Ett annat är Bokia som inte låter oss köpa böcker om marijuanaodling eftersom de anses uppmana till kriminella handlingar.
När Katrin Zytomierska på sin blogg hånade en av gymkedjan Sats modeller, fick stormen annonsörerna att reagera och Katrin blev uppsagd till allmänt jubel. Emma Rosén och Roland Hånell har spärrats från att använda betalningslösningar eftersom de anses sälja ”olämpliga produkter och kulturformer” såsom sexleksaker och skräckfilmer. Jan-Olof Brunila, Swedbank, säger till Sveriges Radio: ”Man kan kalla det moralcensur, eller så kan man kalla det för ha en moralisk kompass som man verkar efter.”
Den ”moraliska kompassen” skulle kunna stavas associationsskuld – rädslan för att kopplas samman med och straffas för någon annans handlingar, i värsta fall via en storm i sociala medier. Enligt den logiken blir det rimligt att ha regler mot allt som kan uppfattas som stötande. Det är alltså företagens rädsla för att stå till svars för våra omoraliska val som avgör vilka produkter och tjänster vi får sälja och köpa i Sverige.
Även du och jag riskerar att drabbas av associationsskuld. Ett förfluget ord på Twitter, ett ogenomtänkt blogginlägg eller en Facebook-postning kan leda till förlorade vänskaper, uppsägningar och naturligtvis att vi plötsligt befinner oss i stormens öga. I våra Twitterprofiler klargör vi därför att åsikterna är våra egna och inte vår arbetsgivares och vi plockar bort kontakter på Facebook för att de har ”fel” åsikter eller gillar ”fel” saker. ”Den som är dygdig måste hugga av huvuden”, som Camus sa.
Brit Stakston, expert på sociala medier, skriver om fenomenet på SVT Debatt: ”För mig skapar […] Twitterstormar inte längre någon känsla av medborgarmakt eller konsumentmakt. Jag får oftast antingen en starkt normdrivande skolgårdskänsla, eller funderar mest över vems välregisserade agenda detta spelar i händerna. Var finns nyanserna, tiden för reflektion, analys av syfte och tänkbara andra agendor än de uppenbara?”
Vi värderar och bedömer åsikter uttryckta på Internet som en moralisk auktoritet och agerar därmed både åklagare och domare. När vi till exempel ”gillar” något på Facebook utövar vi moralisk makt mot varandra och anger vad man får, och inte får, prata om. Som Carina Bergenfeldt skriver i Aftonbladet: ”På Facebook får ingen missfall. Speciellt inte i slutet av juni, när sommaren ska börja på riktigt.”
Alla tittar på och värderar varandra i en sorts super-Panoptikon och enligt den franske filosofen Michel Foucault leder sådan övervakning ofrånkomligen till att människor blir sina egna övervakare och dresseras till självcensur – till att inte uttrycka det vi vill uttrycka av rädsla för repressalier. Nicolas Espinoza, forskare vid Försvarets forskningsinstitut, FOI, poängterar dock att självcensur även har en positiv dimension:
– Det kanske är bra att vi censurerar oss själva lite, vi säger så mycket dumt.
Det utbredda användandet av sociala medier förstärker alltså kontrollen och de traditionella värderingarna, menar André Jansson, professor i medie– och kommunikationsvetenskap vid universitetet i Karlstad. Därmed är de också en av orsakerna till dagens nymoralistiska våg.
Du vaknar på morgonen, klär på dig och lägger mobilen i fickan som registrerar var du befinner dig. När du tar bilen till arbetet registrerar GPS:en vilken väg du kört och innan du ens kommit innanför dörren till kontoret har du redan blivit filmad ett antal gånger. Du loggar in på din arbetsdator och surfar lite innan du börjar arbetet. Du använder Google och ditt sökresultat påverkas av Googles samlade information om dig. Du skriver några rader på Facebook och kommenterar en artikel via Twitter som en vän till dig rekommenderat och påbörjar arbetsdagen. På lunchen går du till butiken för att handla mat. Du drar både ditt bonuskort och ditt bankkort. Och så fortgår dagen. Alla dina handlingar, alla data, lagras.
Den information som vi ständigt läcker om oss själva – analogt eller digitalt – sprids normalt på olika ställen, till olika människor. Vissa saker berättar du för dina kollegor, andra för din familj och en tredje för dina vänner.
– Profileringsteknologin på individnivån är mycket avancerad, synnerligen detaljerade bilder av dig kan framställas, genom ett ihopsamlade av alla dessa små informationsbitar, berättar Espinoza. Dataövervakningen är långt mer sofistikerad och utbredd än vad vi i allmänhet inser och privata företag som Google och Facebook är därmed ett långt större hot mot vår integritet än det omdebatterade FRA.
– Tekniken finns, informationen är tillgänglig och regleringarna på området är mycket svaga. Privata aktörer söker nya affärsmöjligheter genom snabb och opportunistisk exploatering av den personliga integriteten.
Försäkringsbolagen använder denna data för riskprofilering, det vill säga att om du varit sjuk eller anses ha ett riskbeteende så minskar dina möjligheter att få teckna försäkringar. Rekryteringsbolagen undersöker dina åsikter och förmågor, vilket innebär att du riskerar att bli bortselekterad redan i första steget på grund av ett ogenomtänkt skämt eller uttalande.
– Om du uttrycker dig digitalt kan du räkna med att det snappas upp och utgör underlag i större undersökningar, säger Espinoza.
Detta innebär bland annat att det i relation till staten och till resursstarka företag inte längre är möjligt att ha några hemligheter. Något som vi, enligt Mathias Klang, forskare vid Göteborgs universitet, faktiskt behöver få behålla för att må bra.”
Kameraövervakning med inspelning – för din trygghet” står det på klisterlappar vid kollektivtrafikens kameror. Allt du gör, om du druckit lite för mycket eller om du åker hem med någon du inte borde åkt hem med, förevigas. Du kan räkna med att bli filmad i banker, parkeringshus, tunnelbanestationer, butiker, postkontor, uttagsautomater, betalstationer och vägtunnlar. Den som spelar in filmerna får naturligtvis inte sälja vidare eller på annat vis använda informationen. Men det är så mycket man inte får.
I och med de sociala rättigheternas utökande har också statens kontrollbehov ökat, möjliggjort av ny teknik och samhällets moralistiska vändning.
– Vi ser en utveckling med fler kameror, fler väktare, och fler kodlås. Vi har börjat tala om kameror i termer av trygghetskänsla, som en service, snarare än kontroll, menar Ola Svenonius, som forskar kring integritet och övervakning.
”Spårrånaren” blev känd för hela svenska folket när han fångades av övervakningskameror muddrandes en medvetslös man som fallit ned på tunnelbanespåret. Bilderna kablades ut i medierna och på kort tid hade mannen identifierats. Denna typ av händelser tas som bevis för kameraövervakningens effektivitet och ger legitimitet. Men kamerorna skyddar inte från brott utan skapar i stället en falsk trygghet som leder till att vi blir mer oförsiktiga, menar Svenonius som anser att vi har gjort avkall på vår integritet:
– Anonymiteten är en förutsättning för individen att kunna utöva sina demokratiska fri- och rättigheter. Demokrati innefattar mer än val vart fjärde år, påpekar han.
– Svenskarnas attityd till övervakning är väldigt accepterande. Även om man är skeptisk till att lämna ut material om sig själv, så gör man det av pragmatiska skäl, säger André Jansson som studerat frågan.
Vissa menar att den som känner sig hotad av utvecklingen kan avstå. Men det valet är lika lite möjligt som valet att sluta beträda gator på grund av rädsla för bilar. Lever du i samhället, lämnar du digitala fotspår.
Andra hävdar att den som inte har gjort något fel inte heller har något att frukta. Men Twitterstormarna allena visar hur lätt man kan råka ut repressalier. Det som var tillåtet i går är inte nödvändigtvis tillåtet i dag. Privata företag, myndigheter och individer driver tillsammans samhällsutvecklingen mot ett barntillåtet samhälle där vi alla, likt Stepford wives, är perfekt anpassade efter rådande normer och moral. Där allt övervakas och kontrolleras – utifrån eller inifrån – och där hemligheter inte längre existerar.
Frågan vi alla bör ställa oss är hur våra bidrag till denna utveckling ser ut, hur snabba vi är i vårt moraliserande och dömande av andra. Det kanske är en rimligare utgångspunkt än att förmana människor till att vara försiktiga med att exponera nakenhet, sorg eller alkoholpåverkan i sociala medier.
Artikeln publicerad i Magasinet Neo #5 – 2013.
Photo: Krista Nyberg
Kommentarer är stängda.