Att Trelleborg låter bli att anställa människor som inte vill skaka hand med personer av motsatt kön är fullt rimligt. Vägran att skaka hand är ett ideologiskt ställningstagande, och ideologiska särintressen får inte tillåtas gå före sekulära värderingar.
Sverige sluter vi näven och låter tummen riktas uppåt, för att signalera att något är bra. Försöker man sig på samma gest i Mellanöstern ses det som obscent och grovt förolämpande. En gest är, med andra ord, inte bara gesten i sig. Den är också bärare av konnotationer, kulturella associationer, som ger gesten bibetydelser och avgör hur den tolkas. Betydelser man inte kan bortse ifrån.
I Sverige, likväl som i stora delar av världen, ses handskakningen som en betydelsefull hälsningsritual. Dess tillkomst är höljd i dunkel, i dag är den en artighetsgest, och ett tecken på jämlikhet. ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både män och kvinnor i handen”, som statsministern sade.
Att avstå ses som en förolämpning och ett ställningstagande mot personen man undviker att skaka hand med. Det är så normbrytande att det skapar rubriker, oavsett om vi talar om politiker, idrottare, eller dem vars trosuppfattning förbjuder dem att röra vid personer av motsatt kön.
Även som handskakningen inte är överlägsen andra hälsningsritualer per se, går den inte att reducera till en trivial handrörelse – enkelt utbytbar – som vissa vill få det till.
Den obegränsade rätten att välja bort handskakningar medför inte självklart rätten att slippa psykosociala konsekvenser av detta val.
I dagens samhälle uppstår konflikter i allt högre grad som en konsekvens av friktionen mellan olika kulturella perspektiv och normer. För att undvika dessa konflikter behöver staten utveckla ett stringent förhållningssätt till avvägningar mellan mångkultur, sekularitet och jämställdhet. Det offentliga Sverige behöver hantera dessa spänningar, inte sopa dem under mattan eller avfärda dem som betydelselösa, eftersom de uppenbarligen inte är det
Detta aktualiserades nyligen i och med kommunfullmäktige i Trelleborgs beslut att den som av kulturella eller religiösa skäl inte skakar hand med det motsatta könet, inte heller ska få anställning inom kommunen.
Flera jurister har underkänt beslutet och menar att vägran att skaka hand är en religiös manifestation som skyddas av Europakonventionen. Men den obegränsade rätten att välja bort handskakningar medför inte självklart rätten att slippa psykosociala konsekvenser av detta val.
I dag ses det inte enbart som förolämpande att inte skaka hand. Den som inte handhälsar gör ofta en ideologisk markering som symboliserar strävan efter könsapartheid och åtskillnad mellan muslimer och icke-muslimer. En sådan strävan är i stora delar ett islamistiskt särintresse. Vägran att skaka hand är ett uttryck för en konservativ tolkning av islam som långt ifrån alla muslimer ställer upp på – precis som det är chassidiska judar, inte judar i allmänhet, som undviker handskakningar.
Men medan arbetsgivare har rätt att förbjuda ideologiska och religiösa symboler, saknas motsvarande rätt för dito symbolhandlingar. Detta trots att handslagsvägrande talar lika högt som en partinål om individens åsikter, och på samma vis kan leda till att företrädare för staten uppfattas som partiska eller rent av fientliga gentemot medborgare.
I en sekulär stat kan trosuppfattningar naturligtvis inte tillåtas vara överordnade medborgares rätt till ett neutralt bemötande.
I en sekulär stat kan trosuppfattningar naturligtvis inte tillåtas vara överordnade medborgares rätt till ett neutralt bemötande. I stället följer av statens krav på objektivitet och likabehandling snarare en skyldighet att inte anställa personer med som kräver att utföra ideologiska symbolhandlingar under arbetstid – oavsett orsak därtill.
Motsatsen, att staten fortsätter tumma på sekulära värderingar till förmån för ideologiska särintressen, skapar en konstlad och inbillad målkonflikt mellan mångfald och jämställdhet. Den otydlighet det medför undergräver förtroendet för staten, försvårar mångkulturell samvaro och bäddar för stegrande konflikter med etiska och kulturella förtecken.
(Texten publicerades först i Smedjan (Timbro),4 januari 2020.)