Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Dagen då Malin dog

Man vet. Redan när telefonen ringer så vet man.

Man vet för att klockan är lite för mycket för ett trevligt samtal en vardagskväll. När man hör rösten så vet man.

Man låter glad, för man gör vad som helst för att man vill hålla vetskapen ifrån sig så länge som möjligt. Och när orden kommer: ”Nu har det gått åt helvete för Malin.” Då vet man.

För har man en syster som är heroinmissbrukare så vet man att det bara är ett andetag, en kort sekund, mellan levande och död. Hur länge hon än varit drogfri.

Man ställer meningslösa frågor om när och var och hur. Men man gråter inte. Man lyssnar på svaren men man gråter inte. Man har redan förlorat möjligheten att känna.

Och man förklarar varligt för personen i andra änden att han inte får ta livet av sig, att livet inte är slut för att Malin är död. Man kan höra sin egen röst, trygg och säker, och bara en uppmärksam lyssnare skulle höra det minsta darr. Men personen i andre änden är förbi alla möjligheter att vara uppmärksam.

Och man lägger på och man står i tystnaden och funderar på om man ska väcka sin man. Sedan gråter man. Inte för att man är så ledsen utan för att det är rätt och för att det är så oändligt mycket lättare att besvara makens nyvakna frågor än det är att berätta på egen hand.

Man tar telefonen och ringer och berättar och man känner absolut ingenting. Och människor kommer med choklad och cigaretter och man sitter i sommarnatten på balkongen och pratar om Malin. Om praktiska saker och om annat, fast allt, självaste livet, i ett slag blivit helt irrelevant.

Och man försöker sova lite och man vaknar efter bara någon timme och känner en sorg i kroppen som är så fysisk att det gör ont. Man inte kan andas, inte leva, inte prata. Man sover lite till. Oroligt och smärtsamt.

Och man vaknar till en helt ny värld – en värld som plötsligt blivit svart-vit. Där allt förlorat sin betydelse. Nu gråter man lite, när det gör för ont, men fokuserar på det som måste göras. Som att ta hand om sina systrar. Att lösa begravning och bouppteckning.

Och man måste bråka med folk som inte förstår, man måste prata med släktingar som vill ha absolution som man inte kan, inte vill, ge. För de var inte där. Det var bara jag och Malin mot världen, och de var inte där.

Och mitt i allt måste man andas, andas.

Gå tillbaka till universitetet och skriva paper om alkoholkonsumtionen hos studenter och man gör det för man vet att sorgen kommer att göra en galen om man sitter hemma.

Luften skär i bröstet. Trycker ihop det. Man gör det man ska men allt har tappat sin betydelse. Skillnaden mellan sorg och smärta är obefintlig.

Senare ska man gå på begravning och man ska inte gråta för det finns alltid någon annan för vars skull man måste vara stark. Man ska höra låtar spelas för Malin, låtar som man aldrig mer kommer lyssna till. Och man ska hata allt. Dammet i församlingshemmet, gästerna och solskenet.

Man ska gå på gravsättning och de ska påstå att Malin finns där under stenen, fast man vet att det inte är sant. Man ska hata heroinet. Man ska hata alla som inte lyssnade och alla som inte fanns och sin egen otillräcklighet. Man ska hata så mycket att man inte kan förmå sig att gråta ens om man hade fått. Och det ska blåsa kallt under kappan och man ska aldrig mer besöka graven.

Och livet ska sakta återgå till det normala och bara ibland ska sorgen sippra igenom det hårda pansar som man byggt. Som man var tvungen att bygga för att man var galen av sorg och ingen kunde, ville, hålla ens hand.

Och även om det blir lättare för var dag som går, även om smärtan bleknar, även om lycka och glädje är möjlig bortom sorgen, så minns man ändå: Jag misslyckades med att skydda henne och därför är hon död.

Ingenting kan ändra på det.

När sorgen så blivit vardag märker man att man inte längre får prata om Malin. Att man inte får minnas. Som att hon aldrig funnits.

Att hon som var min syster, som stod mig närmare än någon annan. Hon, vars liv var mitt ansvar från det hon föddes. Hon, som delat varje smärtsam, plågsam, glädjefyllt och lyckligt ögonblick med. Om henne får man inte tala, utan att samtalet tystnar. Hon får inte finnas i sinnevärlden.

Och mitt i sorgen finns en skärva av lättnad. För hennes skull. Och för att ansvaret nu lyfts från ens axlar, axlar som aldrig varit starka nog att bära upp det.

Inte heller det får sägas. Döden är tystnad.

 


När någon du känner drabbas av döden

• Ta kontakt – det är inte viktigt hur. Men gör det. Visa att du finns där. Även om personen kanske inte orkar, kan eller vill svara dig då. Om du får tillträde så hjälp gärna till med praktiska saker. För en person i kris kan det vara en oöverstiglig handling att fylla i en blankett eller gå och handla. Ändå måste det göras.

• Låtsas inte att du var nära den som var död om du inte var det. Kräv inte att få delta. Din sorg räknas i alla fall. Du kan sörja på ditt vis, men ha respekt för att familjen kan behöva vara ensamma eller har ett behov av att själva få bestämma.

• Låt personen få tala om den som dött. Även om personen säger negativa saker. Alla människor är en sammansättning av bra och mindre bra egenskaper. Låt personer också få erkänna de sidor och handlingar som de inte tyckte om.

• Förvänta dig inte ett visst beteende. Vad du än ser, så är det bara sorg. Personen framför dig befinner sig i kris. Döm inte. Hjälp till. Försök att älska personen som mest, för detta är en period när man förmodligen förtjänar det minst.

• Låt personen få slippa tala om den som dött när personen inte vill det och uppmana hen att gå tillbaka till arbetet. Alla behöver få pauser i sorgearbetet. Det är omöjligt att orka annars.

• Var försiktig att komma med goda råd kring sorghantering – speciellt oombedd. Det kan bli olyckligt när du till ateisten säger att hennes syster finns i himlen. Den som befinner sig i sorg har sällan samma tolerans mot oliktänkande som i vanliga fall.

• Låt personen få tala om den som dött långt efter att dödsfallet inträffade. Det är hemskt att aldrig få tala om Malin, inte ens soliga anekdoter, för att ingen vill lyssna.

Photo: Hanna Norrby

På samma tema:
Folk som är odödliga | ”Så himla respektlöst att hoppa framför tåget!” | Be mig inte ringa

12 kommentarer

  1. Oscar Oscar 13 mars, 2013

    Vill lägga till två saker.
    Yttra aldrig orden: "Jag vet hur du känner". Jag fick höra detta ett antal gånger när min mamma dog och jag bliv lika förbannad varje gång. Ingen vet hur man känner av en persons död, för varje persons förhållande och kärlek till den avlidna är unikt. Så ingen annan kan veta hur man känner.

    Något som min vän Simon erbjöd som är så otroligt lätt men betyder enormt mycket, tala tydligt om för den sörjande parten att du finns tillgänglig när som helst och för vad som helst via telefon. En säkerhetsventil som betyder så mycket även om man aldrig behöver använda den.

    Jag är ingen expert på sorg eller efterlevande stöd men jag förlorade min föräldrar inom loppet av ett år och är därför inte främmande inför sorg och sorgbearbetning.

  2. Anonym Anonym 13 mars, 2013

    Tack!

  3. mika mika 13 mars, 2013

    Tack för en fin text! Den berörde mej rakt i hjärtat och omfamnade min egen sorg lite grann! Tack! Ta hand om dej!

  4. Susanne B Susanne B 13 mars, 2013

    Jag kommer aldrig att glömma Malin <3
    Du skriver verkligen så träffande Hanna-Karin, det är en väldigt konstig känsla man får i kroppen när en sådan tragiskt händelse sker.
    Jag och Malin skulle träffas ett par dagar efter denna dagen.
    Och flera gånger har jag gått igenom dessa dagar i mitt huvud och undrat varför jag inte kunde ana att något fruktansvärt var på väg att ske.
    Önskar att jag hade åkt ner till Malmö och bara varit med Malin.
    Kramar på dej <3 Susanne

  5. Fröken Bella Fröken Bella 13 mars, 2013

    Jag blir så rörd av det här inlägget. Varenda mening känns så träffande.

  6. Hanna-Karin Grensman Hanna-Karin Grensman 15 mars, 2013

    Tack fina du!

    Du kunde inte ana det för det var inte självklart eller givet att hon skulle ta ett återfall just då – och även om man tar ett återfall så är det inte givet att man dör.

    Jag pratade med henne någon dag innan hon tog återfallet. Hon var glad och på bra humör och jag är övertygad om att hon vid detta tillfälle inte hade en tanke på att ta ett återfall. Jag pratade ju med henne varje dag, det fanns bättre och sämre perioder, det här var inte en av se sämre.

    Men hon berättade ett par saker för mig, och så här åtta år senare så vet jag också saker som jag inte visste då. Jag vet t.ex. att om man vill uppnå varaktig drogfrihet för en heroinmissbrukare av Malins kaliber är det siubstitutionsbehandling som gäller.

    Malin berättade dessutom för mig att hon skulle sätta in en spiral för att garanterat inte bli gravid innan hon var helt säker på att vara mogen och frisk nog att bli mamma. Hon berättade att de skulle söva henne för ingreppet och att hon efter skulle få en medicin som garanterat skulle ta bort allt eventuellt drogsug som uppstod efter sövningen. Jag är övertygad om att Malin trodde vart enda ord som denna läkare sagt till henne och som hon förmedlade till mig.

    I dag vet jag att man aldrig söver för att sätta in en spiral, jag vet att man inte söver en heroinberoende om det inte är fara för personens liv och jag vet att det inte finns några sådana tabletter som hon pratade om.

    Att du inte kunde ana och att jag inte kunde ana tror jag alltså beror på att Malin inte kunde ana själv.

  7. Mikael Isaksson Mikael Isaksson 24 juli, 2013

    Jag blev riktigt rörd av att läsa det här. Har själv förlorat många i mitt liv. Bra och starkt skrivet, väldigt sant som jag upplever det. Tack!

  8. Hanna-Karin Grensman Hanna-Karin Grensman 24 juli, 2013

    Tack för dina fina ord och det gör mig glad att du känner att texten givit dig något.

Kommentarer är stängda, men trackbacks och pingbacks är öppna.