”Han tycks ha hamnat i dåligt sällskap.” Så avfärdade Sven Wollter författaren Bengt Ohlsson vars provokativa text fick debatten om kultureliten att flamma upp på nytt. Men vad hände egentligen? Vem sparkade på vem och vem tog hem segern? Hanna-Karin Grensman guidar genom en grälsjuk kulturdebatt.
Den tröstlösa debatten om kultureliten flammade upp igen i början av 2012 och bråket fokuserades på kulturens (påstådda) vänstervridning – denna borgerliga tankefigur som manifesterats i grundmurad kulturskepticism.
Allt började med en retorisk fråga från författaren och dramatikern Bengt Ohlsson: ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” (DN 4/1). I artikeln gjorde han upp med ”kulturens röda slentriantänkande.” Ohlsson beskrev sin växande aversion gentemot en vänstervriden kulturelit som exkluderar högersympatisörer och upprätthåller en politiskt korrekt hegemoni. Han färgade berättelsen med en lång litania av personliga erfarenheter för att tydliggöra sin antipati visavi denna kvävande konsensus.
Med ett penndrag (nåja, tre sidor tätt skriven text) utmålade han hela den rödfärgade kultursektorn som hycklande och paranoida flockdjur. Ohlsson ”kom ut” på DN kultur. Som högerspöke.
Reaktionerna lät inte vänta på sig – det blev, på ren svenska – ett jävla liv.
Argast av dem alla var Arbetarbladet: ”En nickedocka, en marionett i trådar”, röt Bodil Juggas, och menade att Ohlsson var en nyttig idiot åt en höger som vill avväpna kulturen. Därefter ägnade hon sitt patosdrivna inlägg till att begå ett uppfriskande karaktärsmord på Ohlsson (5/1).
Kort där efter gav sig Aftonbladets Åsa Linderborg in i debatten med en retoriskt stark, blixtrande intelligent, och inte minst sarkastiskt, text. Hon utmålade Ohlsson som en rättshaverist, och en martyr som anser sig mobbad för sin kommersialism.
Hon kryddade med guilt by association genom att dra in Anders Behring Breivik och avslutade skrapan: ”Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument.” (9/1).
Ungefär samtidigt konstaterade Urban Kristianson lakoniskt, i Nerikes Allehanda, att konventionella positioner inte är Ohlssons cup of tea.
”Han tycks ha hamnat i dåligt sällskap med folk som inte tar någonting på riktigt allvar”, häcklade skådespelaren Sven Wollter (DN 10/1). Raljerande och stilistiskt säkert fortsatte han, efter denna journalistiska krok, att ta heder och ära av på Ohlsson som ”blir lack på folk som tar saker på allvar” och som lever kvar i det gamla.
Wollter avslutade med att försäkra att han inte skulle bli obehaglig om han råkade stöta på Ohlsson. Fan tro´t.
Resten av måndagen var lugnare. Debattörerna hölls sig i debattens utkanter: Nina Lekander ryckte på axlarna: ”Han upprepar mest det alla redan visste att han tyckte”. Viktor Barth-Kron slog fast ”[…] att ’kultureliten’ som vi känner den har förlorat i relevans.” Och Lennart Lindgren berörde det som inte berörs: varför står politikerna moltysta i debatten?
Därefter steg temperaturen igen. I DN öppnade Ola Larsmo med en målande historia om kulturvänstern. I slutet skrev han spefullt: ”Jag antar att du inte tagit i så om det inte handlat om en riksangelägenhet”, och klappade därefter Ohlsson vänligt på huvudet (11/1).
Dan Jönsson gick ut än hårdare i samma tidning och ifrågasatte Ohlssons etos redan i rubriken och slog fast att hyckleri är att föredra framför dennes opportunism (16/1).
Men Malin Ullgren, som flitigt förekom i Ohlssons text, drog upp temperaturen till max. Hon tog upp den kastade handsken och frågade sig var kritiken av högern finns och påpekade att man hitintills inte lyckats granska den reella makten. Hon kletade brun färg på Ohlsson genom att hänvisa till glädjeyran på hatsajten Avpixlat och gav honom en känga för hans populistiska text som enbart skapade ”drag under galoscherna.”
Slutligen avfärdade hon Ohlssons pamflett med en välfunnen analogi: ”Det är som att utdela det tjugotredje hugget i Caesars döende kropp och sedan lyckligt se sig om i väntan på applåder för ett spektakulärt mord” (DN 23/1).
Författarförbundets Mats Söderlund drog dock värjan för Ohlsson i en betraktelse med allegoriska inslag: ”Alltför ofta tycker kulturarbetare rätt. Men att ta ställning, vara politiskt aktiv och vänster är något annat”, skrev han i några dagar senare i DN.
”Jag drog på mig en rejäl skitstorm”, skrev Ohlsson i sitt avslutande debattinlägg: ”Jag var oförskämd nog att påpeka att det finns sammanhang där vänstern har makten, tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet.”
Och sådant får man ju inte säga i det här landet.
Läs mer
Bengt Ohlsson: När ska det röda rinna av kulturens fana? Dagens Nyheter. 2012-01-04
Bodil Juggas: Benke är inte rolig längre Arbetarbladet. 2012-01-05
Åsa Linderborg: Vägval höger Aftonbladet. 2012-01-09
Urban Kristianson: Bekväma ämnen är inget för Bengt Nerikes Allehanda. 2012-01-09
Nina Lekander: Djävulens advokat Expressen. 2012-01-10
Sven Wollter: Vi försöker inte uppfostra. Dagens Nyheter. 2012-01-10
Lennart Lindgren: Är kulturens fana röd? Hela Gotland. 2012-01-10
Viktor Barth-Kron: Vad kommer i stället för kultureliten? Dagens Nyheter. 2012-01-10
Ola Larsmo: Nya värderingar i högerled är inget att vara arg för Dagens Nyheter. 2012-01-11
Dan Jönsson: Hur kan en man som rättar kappan efter tidens vindar framstå som modig? Dagens Nyheter. 2012-01-16
Malin Ullgren: Attacken mot kulturvänstern slår fel. Dagens Nyheter. 2012-01-23
Mats Söderlund: Kulturen behöver inte vara vänster. Men den politiska medvetenheten vaknar starkt nu Dagens nyheter. 2012-01-31
Bengt Ohlsson: De tolerantas dolda intolerans Dagens Nyheter, 2012-02-01
Kommentarer är stängda.