När jag var liten spenderade Malin och jag varje helg i mormors våning på Åsögatan. Vi lekte i Vitabergsparken, tittade efter trollkarlens katt i fönstret tvärs över gatan, och lyssnade andäktigt när mormor hade högläsning.
Jag tyckte mycket om min mormor, trots att hon, varje gång jag träffade henne, blev kallad för ”lilla grisen”. Jag avskydde det – jag var verkligen inte någon ”liten gris” – men trots mina protester så framhärdade hon.(Min mormor är inte, och har aldrig, varit riktigt barnsäker.) Hon menade att det var ett ”affektionsadjektiv” – att det inte betydde att jag var en gris – utan att det var ett sätt att uttrycka tillgivenhet på. Denna förklaring bevekade inte mig på något vis. Och den lågintensiva konflikten i frågan fortsatte i många år.
Som vuxen vidhåller jag fortfarande att jag inte är någon liten gris, men jag har över åren, mer och mer sätt nyttan av begreppet. Jag har därför sökt efter det, förr i grammatikböcker och nu på Google, men det verkar tyvärr inte existera. Jag säger tyvärr, för det är onekligen lite lättare att kommunicera med andra när man använder vedertagna begrepp, i stället för att uppfinna sina egna. (Vilket dock inte ska tolkas som att jag på minsta vis avråder från det, tvärt om.)
Affektionsadjektivet gör nämligen att jag, som exempel, kan välja att kalla min bror för bror, i stället för det mer korrekt svåger. Jag behöver heller inte säga till mina eventuella barn vem som är deras biologiska mormor – jag kan kalla vem, eller vilka, jag vill för mormor – et voilà, mina barn har en mormor.
Jag kan alltså utgå från mina känslor i stället för vem som låg med vem och det barnalstrande som detta förde med sig. Jag kan skapa familjekonstellationer byggda på kärlek i stället för på blod. (Jag vet att de flesta tycker att de senare är viktigare – men jag håller helt enkelt inte med.)
Affektionsadjektivet ger mig helt enkelt obegränsade möjligheter att kalla saker för vad jag känner inför dem, i stället för vad det ”faktiskt” är.
Huruvida det finns något ’affektionsadjektiv’ – och huruvida jag använder det rätt – är alltså oklart, men det är spelar inte så stor roll. Det relevanta är att jag har nytta av begreppet, likväl som dess funktion, och det är vackert så. Även om jag för all del kan hoppas att det sprider sig.
Om du gillade den här texten så kanske du också gillar:
Språk som politik – om snippor, slidkransar och negerbollar.
Kommentarer är stängda.