Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer

Du är min att bära till tidens slut

Vila nu, kära du.
Brunnen har sinat.
Stjärnorna dolts av mörka skyar.
Du mäktar icke mer.

Giv upp.
Släpp taget.
Fall.

Låt stillheten lägga sig,
likt mjuk snö över en gammal stad,
skyla sargade skuggor av vackra drömmar.

Att bända skapelsen efter egen vilja är dyrköpt rov.
Att ta sig an själva urberget i alla dess obeveklighet.
Käraste, du avundas Sisyfos.

Håll inte ut.
Försök inte mer.
Ta inte nästa steg.

Det piskande regnet skymde din syn.
Hår klistrat mot iskall hjässa, kläder i trasor.
Du var formidabel i ditt raseri!

Men älskade, kampen var aldrig rättvis.
Silverpenningar skiftade hand.
Erinyerna sedan länge döda.

Nog nu.
Sträck vapen.
Släpp taget.

Känn mina händer mot ditt ansikte,
under lätt beröring slumrar oändlig kraft.
När mörkret viker väcks den åter.
Högburet huvud krönas på nytt.

Klockan klämtar.

Förtrösta.
Släpp taget.
Fall.

Du är min att bära till tidens slut.