För det första vill jag klargöra att du med all sannolikheter kommer att dö. Jag vågar till och med påstå att det är sant. Förr eller senare. De flesta av oss planerar dock inte för när utan det bara sker. Ibland är det relativt väntat, ibland helt oväntat. En olycka kan komma plötsligt, som man säger.
Nej, det spelar ingen roll att du att du inte planerar att dö eller för den delen att du inte bryr dig om hur din begravning är eller vad som händer med dina saker, för att när du väl är död så kommer det finnas en massa människor som bryr sig alldeles förskräcklig.
Som alla kommer att inse att detta är deras sista chans att göra något för att visa hur mycket de älskar dig, som alla kommer vilja att dina saker fördelas på ”rätt” vis och att begravningen blir exakt så som du skulle ha önskat. Och om läkaren kommer och frågar om du ville donera dina organ så kommer de att behöva ta ställning.
Problemet är att dessa människor inte alls särskilt ofta har exakt samma uppfattning om vad du hade velat och vad du hade önskat. Och eftersom detta är deras sista möjlighet att göra något för dig så blir det väldigt, väldigt viktigt för dem. De är beredda att strida för att vad det ”vet” är din sista önskan, mot alla andra som också ”vet”.
Det faktum att alla inblandade är ledsna, förtvivlade och kanske i chock gör risken för konflikt och, bildligt talat, dödliga sår, än värre.
Och så lägger vi till att några kanske inte bryr sig ett dugg om dig utan vill straffa din far som lämnade din mor för en annan kvinna, folk som vill komma på din begravning fast du hatade honom eller som är uppenbart ute efter dina pengar eller vad det nu kan vara.
Glöm inte heller att även om du eller dina nära inte bryr sig om materiella saker så kan det ändå göra ont att se någon bara kasta bort dem. Att se en person som inte älskade dig bära dina smycken som du bar varje dag… Affektion har mycket lite med pengar att göra.
Jag vet att folk blir väldigt upprörda när jag pratar om detta, för man får tydligen inte prata om döden i vår kultur. Dumheter säger jag.
Vid varje dödsfall så finns alla ingredienser för att skapa riktig tragedi och det är därför som vi måste prata om det. Och om du nu upplever att det är så traumatiskt så går det bra att fylla i alla lämpliga papper och glömma bort det sedan. Men nu är det dags att ta lite ansvar.
Du SKA ha ett testamente för att klargöra vem du vill ska ha dina saker. Och du SKA ange där (eller i Vita arkivet) önskemål inför din begravning och du SKA ange om du vill donera dina organ eller inte.
Allt annat är respektlöst och själviskt mot de människor som älskar dig. Mot de människor som du påstår dig älska. Tvinga inte dem att i sin sorg ta ställning.
Du behöver inte ens prata om döden för att göra det – bara gör det – NU!
Testamente | Donera organ | Vita arkivet | Oönskad begravningsgäst | Arvet efter Stieg Larsson
Nja, grejen är att många känner, och jag har sympati för det, att man så att säga bjuder in olyckan genom att skydda sig mot den. Så vill många till exempel inte ha livsförsäkring.
Sedan är det ju också så att om jag skulle dö nu så har jag dels inte så mycket att lämna efter mig, dels är det sista jag bryr mig om vad som händer med mina ynka ägodelar, att någon får litet mer pengar än de borde ha fått bleknar i ljuset av att jag dog minst 50 år innan jag tycker att jag ens skulle behöva tänka på det! Det är ju en annan sak om man är 97 år och har barnbarnsbarn och har levt sitt liv, DÅ kan man kosta på sig att oroa sig för att rätt person får rätt saker.
Fast så är det ju inte. Att du känner något betyder inte att det är sant. Med samma resonemang så borde man ju inte ha en vanlig hemförsäkring. Inte tillräcklig ursäkt för att tänka bara på sig själv…
För som jag skriver ovan så handlar det inte om dig. De handlar om de som blir kvar som står inför frågor och kanske till och med bråkar kring vad du hade önskat. Vill du donera dina organ, vill du begravas i Örebro eller i Kiruna? Vill du kremeras eller begravas i kista? Kristen begravning? Hur hittar man dina bankkonton etc. för att göra bodelning? Ingen vet säkert och alla har åsikter, för din skulle eller för sin egen.
Vill man se det i ett vidare perspektiv så kanske du t.ex. vill donera dina organ. Dina släktingar tror att du inte vill det och en person som du hade kunnat rädda livet på dör – helt i onödan.
Visst kan jag ha fel om hur världen är beskaffad, men det kan ju även du och miljoner andra positivister, eller hur? Så på samma sätt som du agerar utifrån din tro om hur saker hänger ihop så kan väl jag och andra skrockfulla göra detsamma?
För övrigt har jag bara de försäkringar som jag blir tvingad att ha!
Anonym, självklart är det i en demokrati tillåtet att bete sig korkat (inom rimliga gränser). Det är gulligt av dej att be HK om tillåtelse, men strängt taget inte nödvändigt.
Tack för intressant läsning HK!
För mig är detta ett väldigt sunt sätt att resonera….
När jag är död, så är jag död och slipper fundera mer. Mina anhöriga finns dock kvar och måste hantera sin sorg och situationen jag lämnar efter mig.
Om jag kan underlätta för dem jag älskar genom att ta lite tid och ordna upp några saker nu… varför skulle jag inte göra det?
Det är väl gest av kärlek att alla har svart på vitt hur jag vill ha det, och istället för att "tro" sig veta, eller behöva gissa sig till det, verkligen vet hur jag vill ha det.
Jag har inga planer på att dö tidigare än nödvändigt, men det finns ju andra faktorer i den här världen som jag inte kan styra över… Rattfulla förare, istappar på taken, bananskal på marken…