KULTURDEBATT
”Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.”
Så formulerade sig Utbildningsradion (UR) i en hårt kritiserad anställningsannons. Och man behöver inte vara särskilt begåvad för att inse det underliggande antagandet – att en specifik hudfärg skulle innebära specifik kompetens – är rasistiskt snömos.
Ovanstående klavertramp, och en lång rad liknande, har resulterat i kraftfull kritik mot identitetspolitiken. Andra avfärdar kritiken och menar tvärtom att mycket positiv utveckling kan tillskrivas den. Kulturskribenten Tomas Hemstad skriver på DN Kultur: ”Att flator kan gifta sig, att arbetsgivare inte får diskriminera etniska minoriteter, att vi över huvud taget började prata om, och sedermera avskaffa tvångssteriliseringen av transpersoner – allt detta är resultatet av identitetspolitik.” (29/7)
Identitetspolitik kan i första ledet ses som ett statistiskt, och för all del ideologiskt, verktyg för att identifiera marginaliserade grupper. Utifrån attribut som kön, sexualitet och hudfärg undersöks olika gruppers representation i samhället. När den inte speglar befolkningens sammansättning i stort, när vissa grupper marginaliseras i vissa sammanhang, kan det vara ett tecken på att det finns normer, värderingar eller lagar som står i vägen för individer i dessa grupper att göra självständiga val.
I nästa led synliggörs dessa grupper temporärt, för att man ska kunna arbeta mot dessa hinder och underlätta gruppernas inkludering i samhället. Målet är att deras inkludering ska vara självklar. Inte genom osynliggörande, utan genom att lyckas kasta metanarrativet – till exempel uppdelningen i svarta respektive vita som relevant och rimlig – på historiens sophög.
Så arbetar till exempel Rättviseförmedlingen synliggörande genom att producera listor på kandidater från underrepresenterade grupper. Vissa debattörer utmålar föreningens arbete som rasistiskt och visar därmed att de förstår identitetspolitiken på samma vis som fan läser bibeln. För breddad rekryteringsbas medför över tid mer heterogena (och därmed mer effektiva) arbetsplatser med högre kompetensnivå hos personalen. Det är inte rasism. Förutsatt, förstås, att vi inte i nästa steg tummar på reella kompetenskrav hos individen till förmån för fin statistik. Att vi inte anställer Anna för att hon är svart.
För att applicera strukturanalyser på individnivå är inte bara vetenskapligt absurt utan också att pervertera själva begreppet identitetspolitik. Det leder med nödvändighet till att de mest hängivna jämlikhetsförespråkaren beter sig som diskriminerande korkskallar – som i fallet med UR:s minst sagt pinsamma agerande. För det som är statistiskt sant för gruppen afrosvenskar, är naturligtvis inte sant för varje afrosvensk.
Efter kritiken så medgav också UR att anställningsannonsen var olyckligt formulerad och ändrade meningen till att de sökte en person med ”djup kunskap och stor förståelse för afrosvenska perspektiv”. En förskjutning från hudfärg till kompetens. Precis som det ska vara.
Jag är övertygad om att identitetspolitiken kan bidra till ett mer fritt, inkluderande och jämlikt samhälle. Men för att det ska ske måste dess uppenbart okunniga förespråkare (likväl som belackare) sluta agera, och argumentera, som att verktyget – statistisk representation – är målet. Dessutom måste de förstå, och erkänna, den självklara distinktionen mellan samhällsstruktur och personlig erfarenhet. Mellan statistik och individ. Kunskap som för övrigt kan erhållas i valfri statistikkurs på grundskolenivå.
Om du gillade denna text, kanske även denna kan vara av intresse:
Kommentarer är stängda.