DEBATT
Om det finns något som ofelbart får mig att ta fram skämskudden så är det att läsa några av de intervjuer som jag gav i samband med att Peter-Alexander den store släpptes. Av någon anledning säger jag, och jag kan riktigt höra min honungsdrypande röst; ”om boken bara skyddar ett enda barn från att råka ut för övergrepp så är det värt det!”
Jag är en God Människa™.
Inte för att det hjälper mot skammen, men gång på gång inser jag att jag i alla fall inte är ensam om denna floskeltyngda retorik.
Schibsted, till exempel, startade 2015 en insamlingskampanj för att rädda liv på Medelhavet med Räddningssällskapet som förmånstagare. Insamlingen, döpt till Gula Båtarna, finansierar räddningsbåtar som undsätter flyktingar i sjönöd i den grekiska övärlden. Enligt ett pressmeddelande från Sjöräddningssällskapet, daterat 2016-03-01, har Gula båtarna samlat in 7 270 000 kronor.
I reklamen för insamlingen säger de: ”Om vi räddar ett enda liv är gula båtarna en framgång.”
Nå, att vi är flera som faller i samma fälla gör knappast retoriken mer sann eller rimlig. Att lägga 7 270 000 kr på att rädda ett liv, eller all den tid och resurser som går åt för att skriva, distribuera och sälja en bok för att rädda ett barn, det är helt enkelt inte värt det. I alla fall inte så länge det finns möjlighet att lägga resurserna på annat.
I UNICEF:s gåvoshop kan man, till exempel, för sju miljoner köpa ca 1 750 000 påsar med nötkräm som räddar undernärda barns liv eller ca 4 200 000 doser poliovaccin. Jag är av den absoluta åsikten att vardera av dessa inköp utan tvivel trumfar ett räddat liv på Medelhavet.
Det är ett ovedersägligt faktum att de resurser som vi har, som individer och som samhälle, är ändliga. Den som har sju miljoner att lägga på humanitär hjälp bör därför göra någon form av nyttoberäkning kring vilka olika effekter som dessa pengar kan generera.
Det betyder inte nödvändigtvis att man enbart måste titta på faktorn kostnad relaterat till antalet räddade liv, men att strunta i alla former av balans är helt barockt.
Så, trumfar 1 600 räddade liv på Medelhavet (det faktiska antal som Gula båtarna räddat) 1 750 000 påsar nötkräm? Det är naturligtvis en svårare etisk fråga – där jag själv saknar svar. Men vi måste i alla fall våga ställa oss frågan och vi måste ta den i beaktande när vi avgör hur vi ska handla – som individer likväl som samhälle.
För varje krona jag använder – oavsett om den går till Gula båtarna, nötkräm eller nya skor – är en krona som jag inte kan använda till något annat. Så lite mer räknande och eftertanke, lite mindre kännande, godhetsretorik och floskelproduktion skulle sannerligen inte skada. I alla fall inte om man de facto vill göra gott.
Kommentarer är stängda.