”Han trodde jag var en pepparkaka”, förklarar sonen för mig.
”Nej, mitt hjärta det trodde han inte. ’Markus’ bet dig för att för att han ville, för att han är dum. Ingen 7-åring tror att du är en pepparkaka. ”
Jag njuter av att säga det. Njuter av en smula lättsinnig lycka efter att ett antal pusselbitar fallit på plats under dagen. Men jag är ändå mamma, så jag nyanserar:
”Egentligen tror jag inte är han är dum eller vill göra dumma saker. Egentligen tror jag att han gör så gott han kan, men att han behöver mer hjälp av vuxna för att göra rätt. Men nu får han inte det, och det är inte hans fel.”
Vi pratar en stund om vems fel det är (skolans, Markus’ föräldrar), och hur dumt de beter sig. Och det läker helt uppenbart något inom honom. Jag undrar i mitt stilla sinne om jag borde varit så här tydlig, så här explicit, långt tidigare?
Vi har inte varit det, för att vi har tänkt att de inte är behjälpta av att vi spär på den otrygghet de redan känner inför skolan och pedagogerna. Det finns nämligen ingen generell vinst i att vi överför vår irritation och otrygghet, varken gentemot pedagoger eller enskilda elever. Tvärtom kan det göra barnens situation värre.
Så vi har stannat vid att bekräfta att de problematiska barnen gör fel, att pedagogerna gör fel när de inte gett våra barn (eller andras) adekvat stöd. Men de har inte fått minsta information om i vilken grad vi varit i kontakt med skolan, inte om resultaten och inte om hur omfattande problematik det finns. Inte tydligt att vi ser mönster. Men det är en fin balansgång. Jag kan bara hoppas vi klarat den hyfsat väl.
Vi har heller inte tagit i så mycket mot skolan som vi hade önskat. För vi vet mycket väl att om vi bråkat för mycket om att de inte skyddar C (precis som de inte skyddar andra barn), så fanns en risk att han hade tvångsförflyttas. Och då kanske till en skola där vi inte ville att han skulle gå, och som kanske inte haft plats för storebror. Och ett sådant beslut förlorar man vanligen när man överklagar det. Allt enligt skollagen.
Samtidigt gav vår riskanalys vid handen att det inte var uteslutet att sönerna skulle straffas, om tillräckligt med press applicerades.
Då blir man försiktig, då löper man inte alltid linan ut, hur rätt man än har i sak.
I dag kom bekräftelsen på skolbytet. Och jag kan så klart inte svära på det, men att skolassistenten synnerligen oväntat, och helt i onödan engagerade sig i frågan, kan möjligen bero på att de verkligen ville att skolbytet skulle gå igenom. Jag hoppas i alla fall innerligt det var orsaken.
Nu är de blott dagar kvar …
Jag är på ett ovanligt gott humör.
