Prinsessan Estelle, 7 år, fick delta på Metallicakonserten – trots åldersgränsen. Jag noterar att det finns en massa föräldrar som upprörs över orättvisan: ”Min dotter fyller 13 i augusti, reglerna var klara, vi fick INTE köpa biljetter!”
Men om du nu tillhör dem som tycker att regeln är felaktig, varför köpte du inte en biljett till flickan i alla fall?
”Jag har det som princip att man inte ska tumma på regler. Om jag tummar på regler hur kan jag då förvänta mig att mitt barn ska hålla sig till regler?”
Men varför i hela fridens namn har du en princip som säger att man inte ska tumma på några regler?
Jag håller med om att det kan underlättar tillvaron en smula, när barnen är små, om de följer regler utan att ifrågasätta. Men som förälder är du enbart en auktoritet i barnens liv en kort stund, därefter lyssnar de till lärare, kompisar och kändisar. Är du helt, helt säker att du vill att dina barn ska lyda dessa blint?
Alla regler är inte lika viktiga
Det finns lagar och regler som är verkligt viktiga. Och så finns det de som är mindre viktiga. Åldersgränser på konserter tillhör naturligtvis den senare kategorin. En godtycklig regel som säger att det är förbjudet om man är 12 år och 364 dagar, men tillåtet dagen därpå. Och eftersom inget markant händer med barns öron på 13-årsdagen, går den inte att motivera med annat än att det är just en regel.
Barn (även riktigt små) förstår resonemang rörande de flesta av våra lagar och regler. Och när barn reflekterat över och accepterat den – när de internaliserat den – ökar sannolikheten att de fattar goda beslut även när föräldrarna inte är närvarande.
Nästan varenda hjälte är någon som, trots fara för dem själva, valt att bryta mot lagen för att skydda någon eller skapa ett bättre samhälle. Rosa Parks. Oskar Schindler. Mahatma Gandhi. Tre personer som vågade sätta sin egen moral över lagar och regler. Men hur ska någon kunna göra det, om de inte övat på att reflektera över rimligheten i de lagar och regler som råder?
Att något är olagligt betyder inte att det är fel
Alla vet att det faktum att något är lagligt inte gör det moraliskt korrekt. Och att något är olagligt, betyder inte att det är fel. För det handlar naturligtvis inte om att vara normlös. Det handlar tvärt om att försäkra sig om att man agerar på ett sådant vis att man med rak rygg kan ta ansvar för sina handlingar. Ansvaret är till syvende och sist alltid individens.
Den som fostras till blind lydnad, blir lättare offer för totalitära ideologier, riskerar att bli medlöpare till destruktiva auktoriteter (i skolan likväl som i arbetslivet) och är också mer sannolika offer för övergrepp.
Därför måste föräldraansvaret innefatta att hjälpa barnen att reflektera över dessa frågor och fatta väl avvägda beslut som de kan stå för, där lagar och regler enbart är ett argument bland många. Att uppfostra någon till att vara ryggradslös och auktoritetsbunden är grymt. Det är obegripligt att så många föräldrar verkar föredra det.
