När jag nalkas sjukhuset har mörkret fallit.
Sommarnatten är mild.
Byggnaden försjunken i tystnad.
Intet låter ana att Döden vandrar här i natt.
Klockan har klämtat
Intet kan vi göra, för att hålla dig kvar.
Ingen bön kan det förhindra.
I natt har vi blott att låta dig gå.
Vi gavs så många dagar med dig,
slösade dem, trosvissa om deras överflöd.
Så många dagar, ändock icke tillräckligt.
Men för Döden kvittar önskningar lika.
Men i ett gick Döden bet.
Hans skugga mäktade inte dämpa våra röster.
Inte byta otvungenhet mot osäkerhet,
glädje mot tystnad.
Ty, vi älskade dig,
för att du var du,
för allt det du var.
Älskade dig,
inte trots att du var
utan för att du var.
Sådan kärlek,
gjorde all förställning överflödig.
Lät oss tala så som vi alltid talat.
Mindre ensamma för att vi var tillsammans.
Och vi talade,
om det djupaste, om det svåraste
Om Victor. Om Sara.
Och jag lovade.
Starka fingrar som enträget klämde om mina.
Och jag lovade.
Åter och åter igen.
Och över allt, mitt outsagda löfte:
Du ska få gå, så tryggt jag mäktar.
Det är den mörkaste natten,
snart måste vi låta dig gå.
För sista gången lovar jag,
för sista gången din hand i min.
Dina sista skälvande ögonblick.
Saras hand på ditt hjärta,
Ord om oändlig kärlek.
Ord för att ge dig ro.
Intet önskar jag mer,
än att du förnimmer hennes kärlek,
nu när du släpper taget,
nu när du får frid.
När vi lämnar sjukhuset gryr dagen.
Fåglarna sjunger sorglöst.
Solen jagat skuggorna bort.
Intet låter ana att Döden gjort sin visit.
Allt är som det alltid varit,
Planeterna i sina banor,
himlens alla stjärnor.
Likväl är allt förändrat.
Men ett måste du veta:
Ur den kala, karga jorden,
i tomrummet efter dig,
har jag sett spröda blommor spira.
För var hågkomst.
För var gång vi nämner ditt namn.
Spirar ytterligare en.
När marken täckts, kommer var tanke på dig vara
sorglös, vacker.
Jag kallar det nåd.
Vi förmår inte längre ta din hand,
inte lyssna till din röst.
Men våra hjärtan förnimmer dig.
Du skymtar i Saras ögon, i Victors leende.
Ditt hem är, och förblir, hos dem.
Du är ständigt med oss,
ty vi bär minnet av dig i våra bröst.
Minnestext över min älskade vän Nikodemus Norman.
Foto: Adam Karls Johansson, @adamkarlsjo
