Opolitisk Brecht övertygar bara för stunden

För att vara rättvis måste jag erkänna att jag inte gillar Brecht. Hans politiserade, rödvinsanstrukna pjäser lämnar mig vanligtvis likgiltig – eller irriterad.  Men trots det så njuter jag av Alexander Öbergs iscensättning av ”Tolvskillingsoperan” på Hipp i Malmö. Öberg håller sig till originalhandlingen: Familjen Peachums försörjning genom exploatering av tiggare. Polly Peachums giftermål med gangstern Macheath (Mackie Kniven) och hennes svartsjuka drabbningar med Mackies frillor. Polischefen Tiger Browns vänskap med Mackie och den och ödesdigra maktkampen med Peachums. Handlingen är förlagd till framtidens Malmö, ödelagt i rykande ruiner. Scenen domineras av ett utbombat Turning Torso och det dystopiska samhället uttrycks med sedvanligt post-apokalyptiska kännetecken som bilsäten, krossade rutor – och flagnande Josef Frank-tapeter. Pjäsen ges lokalfärg genom påsmetade Malmömarkörer, vars konnotationer tyvärr går mig förbi.Jag dras med av scenografin, de välkända sångerna och av den makalösa energin som ensemblen uttrycker. Föreställningen bärs upp av den förföriske och cyniske Mackie Kniven, utmärkt porträtterad av Andreas Grötzinger. Polly (Sandra Redlaff), är en underhållande karaktär, även om hennes sång och agerande för tankarna till sängkammarfars. Det finns naturligtvis en konstnärlig tanke bakom detta – men jag är inte begåvad nog att förstå den. Mari Götesdotter övertygar som den prostituerade Jenny och tillika Mackies gamla flamma medan makarna Peachum sjunger lagom falskt och tar ut svängarna med besked.I originalet tecknar Brecht de marginaliserades nattsvarta tillvaro, där allt handlar om en tröstlös överlevnadskamp. Det finns inget ädelt i hans misär, ingen lojalitet mellan de fattiga.

Men det politiska temat slarvas bort i denna farsartade pjäs där trasproletariatet muntert kvittrar om sina lidanden. ”Tolvskillingsoperan” i Öbergs tappning är en perverterad efterapning, där Brechts budskap deformerats till att det är lustigt att vara fattig och att armodet enbart är inövad föreställning. Brechts kännetecknande verfremdungseffekte är märkligt frånvarande och mina tankar sträcker sig inte utanför salongens fiktiva karaktärer.

Av pjäsen, betraktad som lättviktig underhållning, njuter jag alltså. Men Brecht? Nej, för att få göra anspråk på att tolka Brecht – och en av teaterhistoriens stora klassiker – krävs det betydligt mer.

Foto: Mattias Ankra