Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer

Otillständigt att jag får göra vad jag vill med din kropp

Oroar du dig för att du ska bli hembjuden till någon och att personen sedan ska ändra sig och anmäla dig för hemfridsbrott? Eller bekymrar det dig att du kanske kommer att få en present och givaren ångrar sig och oväntat anmäler dig för stöld?

Nej, de flesta gör inte det. Men det är många som oroar sig gräsligt mycket för konsekvenserna av att likrikta våldtäktslagstiftningen med den lagstining som gäller för ovanstående fall. Vilket, minst sagt, är en smula ologiskt.

Enligt gällande lagstiftning är det tillåtet att ha sex med vem som helst, fram till att personen agerar på ett sådant vis, den som våldtar faktiskt förstår att hen begår en våldtäkt. I praktiken krävs det som minimum att personen försöker freda sig med våld, och bokstavligen säger ”nej” aggressivt och högljutt. Om inte kan detta nej inte förväntas uppfattas som ett nej – i vart fall inte i juridisk mening.

Utgångspunkten i dag är alltså att människors kroppar är tillgängliga. Och det är den utsattes ansvar att agera tillräckligt tydligt för att den som begår våldtäkten ska förstå att hen inte vill.

(Därefter måste uppsåt bevisas – det vill säga att det inte räcker att den som våldtar har våldtagit, utan det måste ledas i bevis att den som våldtar medvetet valde att våldta. Till skillnad från t.ex. Norge där det redan i dag räcker med att oaktsamhet: Att den som våldtar borde ha förstått att hen genomförde en våldtäkt.)

Lagen ger oss äganderätt över våra kroppar

Samtyckeslagen handlar om att ändra utgångspunkten till att människors kroppar inte är tillgängliga. Med en samtyckeslag är det inte lägre lagligt att ha sex med vem som helst fram till dess  personen säger ”nej” och protesterar. Nej, då blir det lagligt att ha sex först när personen har samtyckt.  Antingen verbalt eller, vilket förmodligen är vanligare, demonstrerat samtycke via kroppsspråk och agerande.

Förändringen är alltså helt i linje med hur vi betraktar de flesta andra brott.

Utgångspunkten för t.ex. rån är att människor inte vill lämna ifrån sig dyrbarheter till främmande människor helt frivilligt. Det betyder inte att människor inte helt frivilligt kan ge bort sina smycken, men den som blir rånad behöver inte ta till våld mot rånaren eller på annat vis kraftigt markera sitt motstånd, för att det ska räknas som ett rån och inte en gåva.

På samma vis är utgångspunkten att du inte har rätt att beträda mitt hem/använda min bil/äta min mat och så vidare, och det räknas som ett brott även om jag inte protesterar kraftigt och tar till våld för att hindra dig.

Det blir ett brott för att jag inte har bjudit in dig, inte givit dig tillåtelse att använda min bil respektive inte frågat om du är hungrig.

(I inget av dessa fall krävs det heller att jag explicit säger ”ja”. Det räcker med att jag påvisar samtycke genom att öppna dörren och ger dig en kram, genom att räcka dig bilnycklarna eller genom att ställa fram en extra tallrik.)

Beviskraven kommer inte att ändras

I en rättegång kommer att beviskraven inte att vara lägre eller förändras på annat vis. Ord kommer fortfarande att stå mot ord, och det kommer fortfarande vara den som anklagar som har bevisbördan. Det finns alltså ingen anledning att anta att det skulle påverka rättssäkerheten och det är inte säkert att en enda person till kommer att dömas.

Ändå menar jag att det är en synnerligen viktig lag.

Detta beror på att jag vill att utgångspunkten för mig och min kropp, likväl som min egendom, ska vara att jag äger den. Att jag är fri att göra vad jag vill och avstå från det jag inte vill.

Utifrån det blir det orimligt med den befintliga utgångspunkten: att andra får göra vad de vill med min kropp tills jag varit tillräckligt tydlig i tal och handling för att få dem att förstå att jag inte vill ha sex.

Samma sak vill jag ska gälla för dig och din kropp. Moraliskt kan jag inte försvara att jag har rätt att göra vad jag vill med din kropp tills du varit tillräckligt tydlig i tal och handling för att få mig att förstå att du inte vill ha sex.

Eller, för att följa min tidigare liknelser: Att utgångspunkten skulle vara att andra får ta eller använda mina saker, tills jag i tal och handling får dem att förstå att jag inte vill lämna ifrån mig mina värdesaker till dem.

Hur kan min (och din) kropp i ett fritt, demokratiskt samhälle sakna detta grundläggande skydd? Och hur kan våra ägodelar vara mer skyddade än våra kroppar? Det finns inget rimligt svar.  Det är otillständigt. 


Kommentarsfältet är stängt.