I allt större utsträckning abdikerar vi från vårt personliga ansvar och lutar oss istället mot offentliga insatser. Detta signalerar en katastrofal svängning mot inlärd hjälplöshet, som gör oss oförmögna att agera när inga hjälpare finns i närheten.
Denna trend hotar inte bara att urholka vår individuella förmåga att hantera kriser, utan även riskerar att försvaga samhällets strukturella självförtroende och minska vårt kollektiva civilkurage, skriver Hanna-Karin Grensman.
”Trygghetschatten gör succé i kollektivtrafiken” , så beskrivs effekten av den chatt som sedan 2020 gör det möjligt för resenärer att kommunicera direkt med SL:s trygghetscentral. Konkret innebär det en fördubbling av antalet kontakter med resenärer.
Det är självklart utmärkt att det finns en chatt, och naturligtvis är den användbar i betydligt fler otrygga situationer än vad ett telefonnummer är, eftersom kontakten kan ske utan att man drar uppmärksamhet till sig.
Samtidigt ser vi en ständigt ökande tendens att överlåta de problem vi stöter på till ”någon annan”, ofta det offentliga i någon form. Och när någon annan är formellt ansvarig, så slipper jag ansvaret. Jag behöver inte försöka övervinna eventuell olust eller osäkerhet inför att agera.
Jag behöver inte agera kraftfullt mot den som stör eller ofredar någon, för det finns personal till det. Och när jag inte agerar själv, så får jag inte heller erfarenheten att hantera problematiska människor, till exempel i det offentliga rummet.
Och ju mindre erfarenhet jag får, desto mer osäker blir jag i sådana situationer. Mitt självförtroende när det gäller att kunna skydda mig själv, och andra, minskar.
Därmed ökar mitt beroende av personalen. Den dagen då ingen personal är tillgänglig, kan jag vara nästan helt oförmögen att hantera situationen självständigt. Så skapas ”inlärd hjälplöshet”, det vill säga upplevelsen av att vara oförmögen att agera i en specifik situation, trots att jag egentligen, rent objektivt, borde kunna (lära mig att) göra det.
Inlärd hjälplöshet gör individer svaga och otrygga, vilket ökar kraven och belastningen på nämnda personal. Som i sin tur kräver fler resurser för att hantera denna ökning.
Konkret leder alltså den här chatten till att färre människor kommer att ingripa i olika situationer, vilket ökar behovet av väktare (och därmed kostnaderna). Den inlärda hjälplösheten breder ut sig till ännu ett område. Det redan svaga civilkuraget försvagas ännu mer, med potentiellt katastrofala följder.
Med det sagt är lösningen naturligtvis inte att ta bort chatten. Jag kan ha hur mycket civilkurage som helst, men det är inte alltid rimligt eller lämpligt att jag ingriper på egen hand. Det finns en skillnad mellan mod och dumdristighet.
Att chatten har ett värde är odiskutabelt, men hur motverkar vi den inlärda hjälplöshet som kommer med den? Hur arbetar vi framåt för att öka den individuella förmåga att hantera kriser, likväl som stärker samhällets strukturella självförtroende och vårt kollektiva civilkurage?
Genom att var och en av oss tar ett personligt ansvar för att upprätthålla civilkuraget som norm och praktik. Det vill säga genom att aktivt och medvetet öva på det när tillfälle ges.
Det är gott för individen att utveckla en sådan förmåga och minskar också risken att man behöver skämmas över att inte ha agerat, när man egentligen tycker att man borde ha gjort det men inte vågat. Det är gott för den som blir utsatt. För upplevelsen av att ha stått ensam, kan få en större och längre psykologisk påverkan en kränkningen som sådan. Det är gott för samhället som blir en tryggare plats när vi tar ansvar för varandra.
Så det finns helt enkelt inga ursäkter. I alla fall inte om man själv hoppas på hjälp när tillfälle ges.
