Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Representation och konstruktion – Ontologiska betraktelser

 

Vad är det svåraste som finns?
vad du tror är det enklaste:
Att med ögon se
vad som finns framför dem.
/ Goethe

Att påstå att vi lever i verkligheten är enkelt. Att definiera vad denna verklighet innebär och hur den är beskaffad är svårare. Det existerar ett flertal olika ontologiska förklaringsmodeller. En av de mest välkända torde vara konstruktionismen. Denna anför att verkligheten är konstruerad och att vetandet om världen skapas i sociala och kulturella processer.

Denna text består av fyra, fristående reflektioner. Alla reflektionerna har en koppling till begreppen representation respektive konstruktion ur en samhällelig synvinkel. Konstruktionism kan således sägas utgöra en form av resonansbotten, då den inte är i fokus men berörs direkt, indirekt eller i motsättning till det behandlande. Syftet är inte att presentera heltäckande eller grundläggande texter kring dessa teorier. Snarare syftar det till att ge vissa delar en ögonblicksbelysning.

 

I.

Föreställningar om världen

Individuella, kollektiva och sociala representationer

Människan har ett behov av förhållningssätt gentemot omvärlden. Vi måste anpassa oss, fysiskt och intellektuellt behärska vårt samhälle samt identifiera och lösa de problem som vi ställs inför. Representationer handlar om de föreställningar som existerar i förhållande till olika företeelser eller objekt i världen. Tre olika typer av representationer påvisas här och skall nu närmare definieras och betraktas.

Representationernas existens möjliggörs av en specifik syn på samhället. Emile Durkheim, representationernas fader, argumenterar enligt tesen att för att samhället skall kunna bildas måste det först finnas en överindividualitet, en form av kollektivistisk makt. Den upprätthåller kontrakt mellan människor utan vilka samhället inte kan skapas eftersom ett samhälle kräver icke-konkurrens. Durkheims samhällsteorier bygger således på att samhället skapas först, därefter individen.

Teorin om kollektiva representationer skapades av  Durkheim som identifierade dessa representationer och infogade dem i en studie av den kollektiva idébildningen. Själva begreppet kollektiva representationer hade en central ställning inom de franska samhällsvetenskaperna och Durkheim använde det som förklaringsgrund till olika uppsjö olika samhälleliga företeelser. Dessa representationer är homogena och delas av alla medlemmar i en grupp, ett samhälle. De kollektiva representationernas funktion är således att motivera de kopplingar mellan samhällets individer som får dem att agera som delar inom detta samhälle.

Representationerna skapar en påtvingad konformitet vilket lever vidare över tid. Om samhället som helhet skall förändras måste först de kollektiva föreställningarna förändras. Durkheim gjorde dock en klar åtskillnad mellan kollektiva representationer och individuella representationer för att på så vis definiera det förstnämnda. Durkheim argumenterade för att kollektiva och individuella representationer förhåller sig till varandra på samma vis som begrepp respektive sinnesförnimelser/bilder.

Individuella representationer och bilder är som namnet antyder unika för varje individ, flexibla och ingår i ett flöde. Kollektiva representationer är generella, permanenta och överindividuella, vilket redan antytts. Han menade också att de individuella representationerna baserades på den enskilde individens medvetande och det kollektiva samhället som helhet. Enligt Durkheim är de kollektiva representationerna inte den gemensamma nämnaren för det individuella. De kollektiva representationerna är i stället det individuella representationernas ursprung. Man kan således säga att de kollektiva representationerna speglar hur samhället skapar föreställningar som världen.

Durkheims teori föll dock i glömska men forskningen kring kollektiva representationer började på nytt användas i det moderna samhället och dess främste företrädare är Serge Moscovici. Han använde dock ej teorin rakt av utan förnyade den och kallade den för sociala representationer. Denna modifierade teori utgår ifrån ett konstaterande: vår föreställning om världen omkring oss betingas av de symboliska erfarenheter om vardagslivet som vi formar i den sociala interaktionen med andra människor.

Förändringen var nödvändig i och med den särskilda karaktär som representationerna innehar i dagens samhällen som präglas av hög intensitet, många utbyten, kommunikation och social mångfald. Främst det sista två punkterna var viktiga för kraven på nytt innehåll eftersom det ursprungliga begreppet saknade en insikt i att individer och grupper utmärks av denna olikhet och mångfald. Vi är inte isolerade i ett socialt tomrum eftersom vi delar vår omvärld med andra: vi utgår från andra och egna erfarenheter för att förstå och behärska omgivningen. Det var även viktigt att lägga tonvikten vid kommunikation eftersom den krävs för rörelse och konvergens mellan det individuella och det sociala.

Som nyss antytts innefattar teorin om kollektiva representationer en syn på representationer som statiska till sin karaktär. Moscovicis syn på det var som mer dynamiska och han ansåg att det utvecklades medelst utbytes- och interaktionsprocesser. Denna skillnad beror på en insikt om individen som både mottagare och skapare av representationer av Moscovici. Önskan att interagera den individuella och den sociala världen med en syn på samhället som dynamiskt motiverar således bytet av uttryck från kollektiva till sociala.

Teorin har således gått från kollektiva föreställningar till sociala föreställningar där sociala representationer betecknar de övertygelser, begrepp och vetanden som utvecklas kollektivt för att individen skall kunna förhålla oss till samhället. De är sammansatta fenomen som alltid ingår i och påverkar samhällslivet. Dagens allmänt vedertagna definition av sociala representationer lyder:

”De utgör en socialt utvecklad och delad kunskapsform som har ett praktiskt syfte och som påverkar den verklighetsbild en viss social grupp konstruerar.”

 

II.

Representation i förhållande till konstruktion

Eftersom begreppen representation respektive konstruktion redan inledningsvis påstods vara de bärande begreppen i denna framställning är förhållandet dem emellan givetvis av intresse. Föreliggande reflektioner tittar närmare på dessa begrepp och deras relation.

Sociala representationer skapas genom att grupper av människor sinsemellan bildar en kollektiv föreställning om verkligheten och denna föreställning utvecklas och bildar en vardagskunskap eller naturligt kunnande; common sense. Denna allmänna kunskapsform är ett så kallat naturligt kunnande och skiljer sig från den vetenskapliga kunskapen. Dessa representationer används för att förstå och tolka omvärlden. Vi lever således i en förväntan om den empiriska kunskapens infriande. Detta hänvisas till av många sociologer t.ex. Bauman som refererar till det tagna för givet och Bourdieu som använder begreppen habitus i kombination med biografin.

Allsköns kunskap om världen och dess beskaffenhet innefattar konstruktioner, det vill säga abstraktioner, generaliseringar, formaliseringar och idealiseringar. Dessa aspekter innefattar endast det som är relevant för oss i världen, eftersom all fakta redan initialt är selekterad från en universell kontext. Tolkningar av dessa aspekter baserar sig på individens tidigare erfarenheter eller erfarenheter som förmedlats genom samhället.

Det konstruktionistiska paradigmets grundläggande påstående är att verkligheten är socialt konstruerad. Paradigmet innefattar bland annat att världen uppfattas som en objektivt ordnad verklighet som existerar oberoende av individen och dennes uppfattning. Språket ges en central roll i konstruktionismen som en konkret mekanism genom vilken kulturen påverkar individens tankar och beteende. Språk är således grunden för att skapa förståelse av världen, då det ger oss kategorier inom vilka vi strukturerar vår värld. Språket gör det även möjligt för oss att förmedla våra upplevelser till andra. Språk kan samtidigt ses som representation för objekt eller sociala fenomen.

Verkligheten av det vardagliga livet är delad vilket innebär att människor runt omkring oss uppfattar världen på ungefär samma vis som vi själva gör, vilket kallas för intersubjektivitet. Delade upplevelser av verkligheten blir institutioner det vill säga att de leder till vanor vilket gör andras beteende förutsägbart. När en vana blir sed så börjar andra förvänta sig det och sociala kontrollmekanismer utvecklas för att upprätthålla dem. Detta kan hänföras till de tidigare nämnda sociala fakta, vilka är att se som representationer.

Utifrån detta kan man tydligt se ett samband mellan representation och konstruktion. Konstruktionerna kan således sägas bero på våra (sociala) representationer av verkligheten och objekten där i. Eller från andra hållet: objekten i verkligheten kan ses som en produkt av representationen. Här skiljer sig konstruktionismen från den empiriska vetenskapstraditionen som ser representationen som produkt av faktiska objekt.

 

III.

Konstruktionism i förhållande till realism

Ett annat möjligt sätt att studera konstruktionismen är att kontrastera den mot realismen. Realism innebär en uppfattning om att verkligheten existerar oberoende av om den blir erfaren eller kan erfaras. Omvärlden, den rumsliga verkligheten, existerar oberoende av det mänskliga medvetandet. Detta tenderar att följas av den epistemologiska uppfattningen att sinneserfarenheter medför tillgång till en verklighet som är oberoende av medvetandet.

Man kan prata om fyra olika former av realism som alla bygger på olika epistemologiska antaganden. Företrädare för den naiva realismen menar att våra sinneserfarenheter ger oss omedelbar och tillförlitlig tillgång till verkligheten. Den representationalistiska realismen å andra sidan menar att våra sinneserfarenheter förvisso härrör från den fysiska verkligheten, men att den inte kan ses som grund för säker kunskap om världen. Detta då de som vi erfar endast är att betrakta som representationer av verkligheten, representationer som vi aldrig kan jämföra med själva verkligheten. Den kritiska realismen befinner sig mellan dessa ytterligheter och argumenterar för att våra sinneserfarenheter ger oss direkt ingång till verkligheten och att det är möjligt att tränga bakom dessa och blida en välgrundad uppfattning om den fysiska verkligheten. Den empiriska realismen slutligen hävdar att erfarenhetsvärlden existerar oberoende av det enskilda väsen som har kunskap.

Realismen utgår således ifrån att förhållandet mellan de som vi kallar för verkligheten och dess representation i stort sett är oproblematisk: antingen är representationen sann eller falsk. Ur ett konstruktionistiskt perspektiv är en sådan hållning naiv. Istället argumenterar de för att det inte existerar något entydigt förhållande mellan verkligheten och representationen. Varje intryck kan nämligen representeras på ett antal olika vis.

Detta motiveras med att om en naturlig relation existerade mellan objekt och dess beteckningar så skulle dessa beteckningar vara giltiga oavsett kulturell och språklig kontext, en katt skulle heta katt i alla språkområden. De menar också att det inte existerar några av naturen givna kategorier att namnge, utan dessa kategorier eller ordningar är i stället är skapade av människan. Verkligheten är således en konstruktion och syftet med medvetandet är att benämna dessa konstruktioner.

I ett konstruktionistiskt perspektiv är betydelse ett viktigt begrepp, det vill säga hur intrycken tolkas eller konstrueras. Intrycken har ingen immanent, utan måste tillskrivas innebörd för att bli förståeliga. Det innebär att verklighetens enda betydelse är som producent av intryck. Detta medför i sin tur att den dualistiska världsbild inom vilken subjekten undersöker världen för att finna objekten, inte är giltig.

Man kan således konstatera att realismen tar avstånd från konstruktionismens extrema position innefattande att allting är socialt konstruerat och väljer i stället att erkänna konstruktionens betydelse samtidigt som den dock påstår att allt inte är konstruktioner. Detta är också den huvudtes som Searle argumenterar för då han med bestämdhet säger att världen är mer än endast en social konstruktion.

 

IV.

Kommunikation och språk i det konstruerade samhället

Verkligheten är att i grunden betrakta som en social konstruktion enligt Searle, även om han påpekar att detta inte är den enda som världen är. Denna konstruktion bygger på common sense eller vardagskunnandet gällande olika förhållanden i samhället. Det betyder att människans subjektiva betydelse är central för förståelsen av hur samhället konstrueras.

Searle pratar om två olika typer av fakta: råa fakta och institutionella fakta. Rå fakta är fakta som existerar fullständigt oberoende av människan. Denna fakta går ej att tänka bort t.ex. att det ligger snö på Himalaya.

Verbalt är begreppet ”Isbjörn” en social konstruktion som tillskrivits vissa egenskaper. Men själva Isbjörnen som objekt existerar oberoende av individen och existerar därför oavsett benämning (t.ex. hund i stället för isbjörn) och tillskrivna egenskaper (t.ex. fiskgud). Således är själva Isbjörnen att kategorisera som råa fakta.

Institutionella fakta är fakta som är beroende av människors överenskommelser och kräver mänskliga institutioner för att existera. När vi människor genom kollektiv intentionalitet tilldelar ett fenomen en funktion, oberoende av fenomenets egenskaper utan kräver mänskligt samarbete av erkännande och accepterande, har fenomenet fått en status. Denna speciella kategori av agentrelaterade funktioner kallar Searle för statusfunktioner.

Samhället utvecklas som institutionella strukturer genom att vi kollektivt tilldelar dem statusfunktioner. Om vi säger att en viss sorts papperslappar är pengar så en det en konstitutiv regel. För att detta skall fungera måste det finnas en kollektiv intentionalitet innefattande ”vi avser” om att tilldela papperslapparna denna status. Det måste även föreligga ett fortsatt kollektivt accepterande av att de är pengar, annars bli de värdelösa. Äktenskap, pengar och kontrakt är alla exempel på institutionella fakta eftersom dessa ej ”hittas” i naturen eller existerar oberoende av samhället och deras institutioner.

Searle menar att språket delvis är konstitutivt för den sociala verkligheten då det är en grundläggande social institution i mening att andra sociala institutioner förutsätter språket. Det går att ha språk utan begrepp som äktenskap och pengar, men det går inte att ha pengar och äktenskap utan språk då dessa är att klassificera som institutionella fakta enligt tidigare resonemang.

Språket har en förmåga att symbolisera något utöver sig själv vilket är nödvändigt för att konstituera dessa fakta. Även den sociala representationernas företrädare påpekar språkets betydelse. Enligt dessa är den sociala verkligheten endast möjlig om alla som lever i ett samhälle delar representationerna genom kommunikation, erfarenheter eller praktiker.

Kommunikationen spelar även en grundläggande roll i de utbyten och interaktioner som skapar samtycke och kollektivitet. Den påverkar även de processer då representationerna skapas, att kommunikationen bestämmer innehåll, betydelse och värde som tillskrivs ett visst objekt.

Källor:
Berger, Peter L. & Luckmann, Thomas (1979). Kunskapssociologi – Hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. 2:a upplagan. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Chaib, Mohamed & Orfali, Birgitta (red.) (1995). Sociala representationer – Om vardagslivets sociala fundament. Göteborg: Daidalos.

Farr, Robert M. (1996). The roots of modern social psychology. Oxford : Blackwell

Hedin, Christer (1996). Vetandets villkor – Vetenskapsteori och verklighetsuppfattningar i historisk belysning. Stockholm: Arena

Searle, John R. (1997). Konstruktionen av den sociala verkligheten. Göteborg: Daidalos

Om du fann denna text intressant så rekommenderar jag även denna text:

Tolkning och perspektiv – hermeneutisk epistemologi

2 kommentarer

  1. Simon N Simon N 5 januari, 2016

    Du är så jävla grym HK! really! not sugarcoating, just amazed!

Kommentarer är stängda, men trackbacks och pingbacks är öppna.