För några år sedan skrev Aftonbladet:
Håkan Juholt valdes till Socialdemokraternas nionde ordförande förra fredagen. Han valdes, för att uttrycka sig milt, inte i medvind. Bara en fjärdedel, 24 procent, av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för Juholt.
Tydligen är detta mycket upprörande, flera tidningar skriver om det. Jag håller med, det är mycket upprörande. Men jag drar motsatt slutsats:
Juholt hade nyss blivit utnämnd till chef. Och det är inte vilken chefsposition som helst han hade fått, utan en extremt offentlig sådan. Han hade inte hunnit göra något avtryck. Han hade inte träffat dessa människor. Han hade inte fattat några beslut och knappt haft någon möjlighet att visa upp sig eller agera.
Förtroende är inget som man automatiskt får bara för att man blir chef. Man kan ha förtroende utan att vara chef, och man kan, tyvärr, vara chef utan att ha förtroende. Men det är djupt oroande att så många människor accepterade honom som ledare, att en av fyra i Sverige säger sig ha stort eller mycket stort förtroende för honom. De valde att ge honom förtroende enbart för att han blivit vald till partiledare. De tillskrev honom positiva och förtroendeingivande egenskaper för att han råkade inneha en specifik position. De litade på honom för att han har blivit vald till partiledare, inte för att han hade gjort något bra, fattat svåra beslut, varit en klippa i stormen eller något annat.
Vad sänder det för budskap?
Vilket budskap skickar det till våra chefer och till våra anställda? Jo, att en person som är chef är bättre än en person som inte är chef. Att ledarskapet är eftersträvansvärt, inte för att man tror sig vara en bra chef som har något att bidra med på arbetsplatsen, utan för att man automatiskt får människors förtroende och respekt. Att man får bestämma över ”de andra”. Ett förkastligt budskap som envisas med att dela in anställda och chefer i ”vi” och ”dem”.
Det var så klart fräckt av media att gå ut och försöka göra ner honom i detta läge. Men jag oroar mig mer över att en av Sveriges största tidningar inte förstår att nyheten är det enormt stora förtroende han fick på kort tid samt valet att sprida ett budskap som går ut på att får man en position ska förtroendet komma som ett brev på posten.
