Vårt samhälle har problem som behöver lösas, men det ser mörkt ut när så många – från politiker till engagerade individer – vägrar att samtala på ett meningsfullt vis. Rasistanklagelserna mot industrimannen Leif Östling är ett uttryck för ett djupt destruktivt debattklimat.
”Vi har tagit in för många utifrån”, sade industrimannen Leif Östling i en intervju. Det skulle han inte ha gjort. Att statsminister Stefan Löfven (och andra) kan uttrycka den sortens uppfattningar utan att steglas, medför inte att det skulle vara fritt fram för andra, som Östling, att göra detsamma. I dagens debattklimat handlar allt om vem och inget om vad.
Vad jag hörde Östling säga i intervjun var ungefär att det finns grupper av invandrare som har stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, och att de kulturella skillnaderna kan leda till problem på själva arbetsplatserna.
Han har förvisso rätt i sak, vilket till exempel politikens praktik – med integrationsprojekt och subventionerade anställningar – påvisar. Det hindrade dock inte människor från att ta avstånd. Debatten kom att handla om Östlings språkbruk, snarare än de problem han lyfte. Till exempel hävdade professor Irene Molina att ”Östling använder klassiska rasistiska och nationalistiska resonemang i intervjun” och att han har en högerextrem agenda.
Andra anser att kanalens (Swebb-tv) dubiösa kopplingar är avgörande, trots att det kan vara så att Östling inte kände till dessa. Under inga som helst omständigheter lär han heller riskera att smittas ideologiskt av en plattform.
Huruvida Östling, eller någon annan, är rasist är egentligen inte vidare relevant. Sanningshalten i ett påstående påverkas inte av vem som uttalar det, och en enskild persons ideologiska ståndpunkt betyder ingenting i relation till faktiska svårigheter inom integrations- och migrationspolitiken. Det som debatten borde handla om.
Huruvida Östling, eller någon annan, är rasist är egentligen inte vidare relevant.
På samma vis borde debatten om skolans urusla resultat innefatta vad som konstituerar en god skola, och hur man uppnår det. Men icke. Om politikerna verkar ha fastnat på mikronivå – med frågor som mobilförbud och betyg från årskurs fyra – så har det som kunde varit relevanta åsiktsutbyten reducerats till meningslösa metadebatter.
Som detta med lågaffektivt bemötande. Motståndarna till metoden argumenterar förtjänstfullt mot det orimliga i total undfallenhet gentemot barn. Men det är, precis som förespråkarnas bild av motståndarna som talesmän för auktoritär kadaverdisciplin, en halmgubbe. Därför står vi och stampar.
Lågvattenmärket nåddes när läraren Isak Skogstad beskrev att han blivit utskälld av metodens grundare, Bo Hejlskov Elvén (vilket tillbakavisades av denne), och följarskaran okritiskt tog ställning för ”sin” debattör. Team Skogstad tog dessutom den förmenta utskällningen som bevis för att metoden inte fungerar. Pinsamt är bara förnamnet.
Det folk försöker säga drunknar i irrelevanta metadebatter om exakt frasering.
Mönstret går igen i de flesta debatter. Det folk försöker säga drunknar i irrelevanta metadebatter om exakt frasering. Fokus förskjuts från sakfrågor till antagonistens karaktär och förmenta uselhet. (Den som inte ser Östlings rasism påstås vara högerextremist.) Nyss krävde upprörda debattörer en chefredaktörs avsked, efter att hon i en krönika ifrågasatt polisens mandat.
Människor skräms till tystnad och debatten hämmas. Saken kompliceras av att många som bidrar till ovanstående inbillar sig att deras agerande är gott och hedervärt – de tror sig skydda samhället från rasister och andra uslingar. I realiteten bestraffar de i stället människor för tankebrott – inbillade som verkliga. Det är otillständigt, antidemokratiskt och gör i förlängningen det svårare att hitta lösningar på samhälleliga problem.
Destruktiv argumentationsteknik måste därför resolut hindras och debatten återföras till sakfrågorna där den hör hemma.
Texten publicerades först i Timbros Smedjan (15 november, 2019)