”Invandringen var ett särskilt ämne i partiledardebatten i Agenda på söndagen. […] Inte minst har man reagerat på formuleringen ’Hur mycket invandring tål Sverige?’” (Magnusson, 2012).
Vårt språk och våra formuleringar konstruerar en verklighet, som i detta fall: ett delvis underförstått påstående om att det finns en gräns och att alla svar därmed ”var rasistiska”. Ovanstående exempel visar tydligt att språket inte bara är ord, språket avgör hur vi ser vår verklighet. Språk är politik.
Så konstrueras vår verklighet från vårt språk
Filosofen och historiken Michel Foucault menar att upplevelsen av vår verklighet konstrueras från vårt språk eller vår diskurs. Diskurser bildas av de sätt som man talar om något inom ett specifikt samhälle eller inom en specifik kultur. Det skapar en sorts praxis som visar vad man ”vet” om ett specifikt objekt eller en specifik företeelse. Uttalade och outtalade regler styr vilka ord som man får yttra och vilka handlingar som får genomföras och det är dessa regler som skapar en diskurs.
Individen skapar dels diskurser genom att bekräfta eller stå i opposition till den och dels är individen en produkt av den. När olika diskurser på detta vis internaliseras av samhället eller individen innebär det att den börjar uppfattas som sann och oproblematisk. Diskurs handlar i grunden om vem som får tala och varpå denna legitimitet vilar. Olika diskurser (och dess företrädare) kämpar mot varandra om specifika diskursers legitimitet.
När vi analyserar diskurser gör vi det för att se hur makt och kunskap tillsammans skapar det som anses sant inom diskursen. Ett begrepp som har stora likheter med begreppet diskurs är språkvåld; en sociolingvistisk och etisk del av språkvården som är inriktad mot språket som maktmedel och dess förmåga att mörklägga respektive synliggöra.
Konkret innebär detta att våra erfarenheter, vår kultur och vårt språk konstruerar färgade glasögon åt oss, genom vilka vi betraktar världen. Glasögonen bryter ”ljuset” i våra ögon till specifika och naturliga bilder. Orden vi använder påverkar hur vi ser och tolkar världen och de tenderar sålunda att naturliggöra det som annars hade framstått som en specifik tolkning, eller en sanning bland flera möjliga alternativ. Normativa begrepp konstrueras så som objektiv eller naturlig sanning.
Motmakt – att göra uppror mot diskursen
Språkvetaren Ulf Teleman påpekar att ordförrådet förändras genom att språkbrukare spontant i en kommunikativ situation, antingen lånar in ord från andra språk, dialekter eller sociolekter, finner nya ord eller ger gamla ord nytt betydelseinnehåll. Ord kan också skapas medvetet för att spegla verkliga eller önskade förändringar. Diskursen förändras över tid beroende på hur den tillämpas, hur kunskapen används och hur den fördelas. Samtidigt som den dominerande diskursen i ett samhälle styr och skapar makt kan det, till exempel i kultur och sociala rörelser, skapas en motmakt. Detta händer till exempel när Sverigedemokraternas Kent Ekeroth försöker lansera ordet oikofobi.
När ett nytt ord introduceras eller skapas blir det därmed med nödvändighet politik, makt och – om ordet får genomslag – en förändring av samhället och vad vi uppfattar som naturligt och självklart sant. Några exempel på motmakt, eller i varje fall språkförändringar, som skapat en del uppståndelse är:
”Där nere” blir snippa
Ordet snippa, en vardaglig beteckning på det kvinnliga könet, har funnits länge. Redan 2001 försökte RFSU införa ordet på bred front. Det uttalade syftet var att möta behovet av ett allmänt och gemensamt begrepp för att kunna prata om flickors sexualitet och kön. För vad säger det om kvinnors (obetydliga?) sexualitet om det inte ens finns något ord för tala om det kvinnliga könet?
Tiotalet år senare anser professor Olle Josephson att snippan har ”nästan lika goda framtidsutsikter som snoppen.” För närvarande återfinns ordet i SAOL och Språkbanken. Det återstår att se när (eller om) det dyker upp i Rikstermbanken, SAOB eller TT-språket.
Mödomshinna blir slidkrans
RFSU lanserade 2009 ordet slidkrans som ersättning för begreppet mödomshinna. De menar att ordet mödomshinna bidrar till att upprätthålla den felaktiga föreställningen att man skulle kunna se om en kvinna är oskuld. Eftersom det inte existerar någon hinna (som brister) utan att det snarare finns krans av elastiska hudveck som vare sig försvinner eller påverkas av sexuell aktivitet, anses slidkrans vara ett mer adekvat begrepp.
Ett byte av begrepp skulle alltså kunna innebära större kunskap hos allmänheten gällande den kvinnliga anatomin, en minskad fokus på att vara oskuld i allmänhet, ett minskat antal ”oskuldskontroller” och färre krav på blodiga lakan i samband med bröllopsnatten.
Språkrådet håller med RFSU: ”Vi får hoppas att slidkrans snabbt får fäste i språkbruket och får önskad effekt.” Trots deras normerande välsignelse saknas genomslag i de officiella språksamlingarna.
Hon eller han blir hen
Mansbenämningen har ofta fått beteckna könsneutralitet men har kommit att ifrågasättas utifrån jämställdhetsperspektiv. Under 1960-talet dök så genuset hen upp i Sverige. Det var enligt Språkrådet ”ett nyskapat könsneutralt pronomen för en person. Det kan användas när man inte kan eller vill specificera en persons kön.”
2012 gav det upphov till en het debatt som främst verkar föras av folk som protesterar mot ordets synliggörande av kvinnor och transpersoner kontra personer som ser det som en fantastik språklig effektivisering. Erik Svensson skriver t.ex. på Twitter: ”Pojkvän, flickvän, partner. Mamma, pappa, förälder. Pojke, flicka, barn. Syster, bror, syskon. Han, hon, hen. Svårare än så är det inte.”
Ordet saknas fortfarande i flera officiella språksamlingar, men det har skett en markant ökning i användandet.
Oikofobi
Begreppet oikofobi lär ha myntats av filosofen Roger Scruton och innebär en negativ inställning till hembygden och traditionerna. I Sverige används det av olika rasistiska organisationer och syftet torde vara att påvisa att svensk kultur har tvingats ge vika för muslimsk eller mångkulturell dito.
Det formella genomslaget för ordet är obefintligt, vilket sannolikt har att göra med att de flesta inte uppfattar detta som ett faktiskt tillstånd, och därmed inte har ett behov av begreppet.
Negerboll blir chokladboll
Bruket av ordet negerboll i skrift har sedan början av 2000-talet minskat på grund av att många upplever att det har en rasistisk och pejorativ laddning. Till exempel menar Diskrimineringsombudsmannen att begreppet är utdaterat och förknippas med brist på respekt för människors lika värde.
Att välja ordet chokladboll framför ordet negerboll kan påverka vår egen och samhällets syn på svarta människor i positiv riktning. Detta skulle i sin tur kunna medföra minskad rasism.
Ordet ”negerboll” står kvar i SAOL, men ”chokladboll” är det rekommenderade begreppet.
Att skapa ord är att försöka påverka verkligheten
Den som väljer att lansera ett ord eller ett begrepp har alltså en agenda – en önskan om att åstadkomma något (politiskt) eller utöva motmakt. Genomslaget påverkas av vem eller vilka som lanserar ordet: vilken makt och status de har och vilket mandat att förändra språket. Förmodligen spelar det också roll hur lanseringen av ordet sker och vi vilken kontext.
Alla nya ord, oberoende av uppkomst, behöver användas under en viss tid för att spridas och bli kända. Dessa ord kan på sikt antingen erövra status som normalord eller så försvinner de.
Det återstår alltså att se vilken framtid ord som snippa, slidkrans, hen och oikofobi går till mötes, men helt säkert är att utfallet kommer att påverka hur vi betraktar vår omvärld och vad vi uppfattar som verkligt sant.
Om du gillade den här texten så kanske du också gillar:
Kommentarer är stängda.