Sverige sluter vi näven och låter tummen riktas uppåt, för att signalera att något är bra. Försöker man sig på samma gest i Mellanöstern ses det som obscent och grovt förolämpande. En gest är, med andra ord, inte bara gesten i sig. Den är också bärare av konnotationer, kulturella associationer, som ger gesten bibetydelser och avgör hur den tolkas. Betydelser man inte kan bortse ifrån.

I Sverige, likväl som i stora delar av världen, ses handskakningen som en betydelsefull hälsningsritual. Dess tillkomst är höljd i dunkel, i dag är den en artighetsgest, och ett tecken på jämlikhet. ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både män och kvinnor i handen”, som statsministern sade.

Att avstå ses som en förolämpning och ett ställningstagande mot personen man undviker att skaka hand med. Det är så normbrytande att det skapar rubriker, oavsett om vi talar om politiker, idrottare, eller dem vars trosuppfattning förbjuder dem att röra vid personer av motsatt kön.

Även som handskakningen inte är överlägsen andra hälsningsritualer per se, går den inte att reducera till en trivial handrörelse – enkelt utbytbar – som vissa vill få det till.

Den obegränsade rätten att välja bort handskakningar medför inte självklart rätten att slippa psykosociala konsekvenser av detta val. 

I dagens samhälle uppstår konflikter i allt högre grad som en konsekvens av friktionen mellan olika kulturella perspektiv och normer. För att undvika dessa konflikter behöver staten utveckla ett stringent förhållningssätt till avvägningar mellan mångkultur, sekularitet och jämställdhet. Det offentliga Sverige behöver hantera dessa spänningar, inte sopa dem under mattan eller avfärda dem som betydelselösa, eftersom de uppenbarligen inte är det

Detta aktualiserades nyligen i och med kommunfullmäktige i Trelleborgs beslut att den som av kulturella eller religiösa skäl inte skakar hand med det motsatta könet, inte heller ska få anställning inom kommunen.

Flera jurister har underkänt beslutet och menar att vägran att skaka hand är en religiös manifestation som skyddas av Europakonventionen. Men den obegränsade rätten att välja bort handskakningar medför inte självklart rätten att slippa psykosociala konsekvenser av detta val.

I dag ses det inte enbart som förolämpande att inte skaka hand. Den som inte handhälsar gör ofta en ideologisk markering som symboliserar strävan efter könsapartheid och åtskillnad mellan muslimer och icke-muslimer. En sådan strävan är i stora delar ett islamistiskt särintresse. Vägran att skaka hand är ett uttryck för en konservativ tolkning av islam som långt ifrån alla muslimer ställer upp på – precis som det är chassidiska judar, inte judar i allmänhet, som undviker handskakningar.

Men medan arbetsgivare har rätt att förbjuda ideologiska och religiösa symboler, saknas motsvarande rätt för dito symbolhandlingar. Detta trots att handslagsvägrande talar lika högt som en partinål om individens åsikter, och på samma vis kan leda till att företrädare för staten uppfattas som partiska eller rent av fientliga gentemot medborgare.

I en sekulär stat kan trosuppfattningar naturligtvis inte tillåtas vara överordnade medborgares rätt till ett neutralt bemötande.

I en sekulär stat kan trosuppfattningar naturligtvis inte tillåtas vara överordnade medborgares rätt till ett neutralt bemötande. I stället följer av statens krav på objektivitet och likabehandling snarare en skyldighet att inte anställa personer med som kräver att utföra ideologiska symbolhandlingar under arbetstid – oavsett orsak därtill.

Motsatsen, att staten fortsätter tumma på sekulära värderingar till förmån för ideologiska särintressen, skapar en konstlad och inbillad målkonflikt mellan mångfald och jämställdhet. Den otydlighet det medför undergräver förtroendet för staten, försvårar mångkulturell samvaro och bäddar för stegrande konflikter med etiska och kulturella förtecken.

(Texten publicerades först i  Smedjan (Timbro),4 januari 2020.)

The post Att vägra skaka hand är ett ideologiskt ställningstagande appeared first on Grensman & Grensmans.

Tänker du att du äger din kropp – att den är din att göra vad du vill med – att du har rätt till din kroppsliga autonomi? Det är en populär uppfattning men när man granskar den närmare tvingas man konstatera att det faktiskt är helt fel. Även om de mänskliga rättigheterna understryker den rätten, har staten skapat en lång rad regler för vad människor får gör med sin kropp – även i frågor som enbart påverkar individen.

Detta är ett principiellt problem, eftersom det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor. Inte för att våldföra sig på individens rätt till självbestämmande.

Statens orättfärdiga överhöghet tar sig exempelvis uttryck i att individen saknar rätt att välja dödshjälp. I september dömdes till exempel en kvinna till fängelse. Hennes man hade bett henne om hjälp att dö, men varken hans bevisade samtycke eller det faktum att hon hade försökt ta sitt eget liv samtidigt gjorde någon skillnad. Att mannen bad henne är inte ansvarsbefriande, hans önskemål knappt juridiskt relevant.

Assisterade självmord eller eutanasi är tillåtet i ett antal länder, men bara under vissa specifika förutsättningar. Livsleda som argument accepteras inte (oaktat om den är kopplad till psykisk ohälsa), och möjligheten att få hjälp har begränsats till dem i livets slutskede som lider svårt. Den bestämmanderätt som staten tillskansat sig över individens kropp – och liv – tillåts alltså trumfa individens egen rätt till densamma.

Ofta motiveras regleringarna med att de grundar sig i majoritetens moraliska uppfattningar. Få upplever det som ett reellt problem att sex mellan nära släktingar i många fall är förbjudet, eller att man har begränsad rätt att samtycka till våld (enbart ringa misshandel låter utövaren gå straffri.)

Men att inte försvara den principiella rätten till fysisk autonomi för att man själv inte önskar överträda de gränser som har stipulerats, är som att inte försvara yttrandefriheten för att man inte har något att säga. Personer har dömts, trots bevisat samtycke, så inskränkningarna är ett påtagligt problem för somliga. Det skapar en sorts majoritetens (moraliska) tyranni – vilket är ett brott mot demokratins princip.

Det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor.

Statens rätt borde därför inskränkas till att säkerställa att brott mot samtycket straffas. Inte ta ställning till olika handlingar mellan samtyckande vuxna.

I stället uppfattas statens bestämmanderätt över våra kroppar som så självklar att den sällan ifrågasätts. Det möjliggör en lång rad moralistiska och repressiva lagar; från hjälmtvång för motorcyklister till rökförbud och danstillstånd. När staten konsekvent brister i respekt för individens fysiska autonomi, är det inte märkligt att förslag som det Kristdemokraten Ella Bohlins lade fram i oktober om att alla medborgare automatiskt ska registreras som donatorer, får stöd.

Tilltaget skulle förvisso öka antalet donatorer, men också antalet personer i registret som egentligen inte vill donera. För negativ avtalsbindning – att förbinda någon utan deras aktiva samtycke – har bevisligen en sådan effekt, vilket också är skälet till att det inte är tillåtet.

Säkerställandet av samtycke kan vara juridisk klurigt. Läkares ovilja att utföra dödshjälp är värd att respektera. Oförnuftiga beslut från individens sida kan innebära en belastning för det offentliga. Bristen på organ ett reellt problem. Men det är problem som kan lösas, inte legitima argument för att inskränka medborgarnas kroppsliga autonomi.

Statens uppgift är inte att agera överbeskyddande förälder till medborgare som inte anses veta sitt eget bästa och måste hindras från dåliga val. Tvärtom, det är att skydda individens rätt att vara oförnuftig, irrationell och dåraktig. Först när hennes handlingar inskränker andras fri- och rättigheter har staten rätt, och skyldighet, att ingripa. Inte förr.

Texten publicerades först i Smedjan (Timbro), 2019-12-12

The post Din kroppsliga autonomi är en illusion appeared first on Grensman & Grensmans.

“I lidandet är människor och djur jämlika. Det är ingen skillnad. En gris har lika stor intelligens som ett förståndshandikappat barn.”

Det är 20 år sedan Grön Ungdoms dåvarande språkrör jämställde utvecklingsstörda och grisar. Uttalandet, som för tankarna till 1930-talets sinnesslödebatt, är synnerligen problematiskt, för genom att identifiera de gruppen som anses ligga närmast djuren, pekar man också ut vilka man anser har minst värde. Likställandet devalverar själva människovärdet.

De som begår detta misstag säger sig vanligen ha den motsatta intentionen: Att höja djurens värde, inte sänka människans. (Så även det gröna språkröret.) Följden blir dock densamma: människan avhumaniseras, och därmed legitimeras kränkningar.

En bov i dramat är Disney, som i form av harmlös underhållning ofta har haft förmänskligade djurkaraktärer i sin produktion. Eftersom det är nästintill omöjligt att inte påverkas emotionellt av dessa, är det högst rimligt att anta att Disney både ökat förekomsten av antropomorfism – tendensen att personifiera djur – och likväl vårt djurskyddsengagemang.

Sveriges djurskyddslagar är på det hela taget är något att vara stolt över, även om de plågas av ett rysligt formaliserat regelverk och en viss tendens till antropomorfism. Som när Kronofogden hittade en övergiven guldfisk och måste kontakta länsstyrelsen, som skickar djurskyddshandläggaren som ringer länsveterinären som fattar beslut om avlivning. Ett engagemang för sagda guldfisk som knappt står engagemanget för människor efter.

Militanta djurrättsaktivister ser utifrån samma antropomorfiska attityd djurhållning som ekvivalent med koncentrationsläger.

Mindre anledning till stolthet är förekomsten av militanta djurrättsaktivister, som utifrån samma antropomorfiska attityd ser djurhållning som ekvivalent med koncentrationsläger – något som ”tillåter” dem att utföra brandattentat, misshandel och grova mordhot, även riktade mot barn. Dessa handlingar är alla att betrakta som värre än något dessa bönder gör sig ”skyldiga” till. Så blir antropomorfismen inhuman.

Nå, det ökade förmänskligandet av djur är inte bara Disneys fel. Vår livsstil – inklusive urbanisering och färdigpaketerat kött – har tagit ifrån oss förbindelsen till djur, inom jordbruket och i det vilda. Därmed tenderar vi att projicera egna, artfrämmande, önskningar på dem och i hög grad tillskriva dem mänskliga egenskaper. Detta kan till exempel ta sig uttryck i djurrättsaktivister som skyddar hönor från våldtäkt av tuppar och förekomsten av spa för hundar. Den ökande summa pengar som människor är beredda att spendera på sina husdjur speglar också i viss mån tendensen personifiera dem.

Överallt syns tecknen på det antropocentriska perspektivets uppluckring. Människan befinner sig inte längre med någon självklarhet i centrum av vår världsbild. Denna uppluckring kan hänga ihop med reaktionerna på beteendevetaren Magnus Söderlunds provokativa utspel om att äta människokött, där åtta procent av åhörarna kunde tänka sig att äta människokött. Den har lett till att djurambulans kontaktas för att ta hand om skadade småfåglar i Stockholmsområdet. Den låg bakom det folkstormen när Ängelholms kommun föreslog att medborgare själva kunde avliva kaniner med kaninpest – förslagsvis med ett kraftfullt slag i nacken.

Just nu pågår försök att blanda vävnader och gener från lika djurarter i syfte att hitta behandlingar för människors sjukdomar. I nästa steg förutspås förändringar av djurens hjärnor så att de mer liknar människors, något som inte bara kan antas resultera i mer effektiva djurförsök.

Trots att historien lär att avhumanisering är en förutsättning för de flesta hemskheter som människor kan få för sig att göra mot varandra ­– från formalistens bristande empati till extremfallets folkmord och etniska rensningar – tillåts antropomorfismen öka relativt oemotsagd.

Grön Ungdom, Disney eller den som ringer djurambulansen för en gråsparvs skull önskar naturligtvis inte att någon av historiens människorättskränkningar ska upprepas. Men ju mer vi frångår det antropocentriska perspektivet, desto större är risken att vi landar där. Något att beakta nästa gång lusten att behandla familjens katt som ett litet barn överväldigar en.

(Texten publicerades först i Smedjan (Timbro) 2019-09-17)

The post Humaniseringen av djuren avhumaniserar människan appeared first on Grensman & Grensmans.

En dallrande mage under en skrynklig skjorta. På kragens insida kan man ana en rand, färgad av smuts och hudavlagringar. En illasittande kostym i polyester med en omisskännlig doft av svett som satt sig i själva tyget. Det stripiga svarta håret som kammats över huvudet för att dölja kala fläckar. Glasögon med tunna metallbågar, som ideligen glider ner för den fuktiga näsan.

Så föreställer jag mig mannen som betalar för att ha sex med anatomiskt korrekta (nåja) Barbiedockor på dockbordellen i Helsingfors. En sorglig och osmaklig figur som får utlopp för sin sexualitet på det mest tragiska sätt som jag kan tänka mig.

Sexdockor av varierande kvalitet har funnits i många år och dockbordeller är långt ifrån den nyhet som det låtit som i svenska medier. Trots detta har jag hitintills aldrig gett dem någon större uppmärksamhet. Är de patetiska? Ja. Skadliga? Osannolikt.

Äkta kärlek

När Expressen skriver om sexrobotarna är utgångspunkten ett fluffigt sockervaddsperspektiv:

En av de vackra härliga sakerna med sex är ju den personliga kontakten. Men hur skulle det kännas att ligga med någon som inte har en personlighet, någon som faktiskt bara är en docka?

Jag vet inte. Tanken att ligga med en docka känns långt borta. Men den syn på relationer och sexualitet som Expressen förmedlar klingar falskt, rent av sexualfientligt. Sex kan vara allt det där som de beskriver, men det kan också vara underbart opersonligt, syndigt lättsamt, glödande känslolöst.

Det är fint med djupa och innerliga relationer, men det är också fint med flyktiga möten. Behöver vi verkligen gradera dessa relationer? Och varför känner Expressen ett ansvar för att trycka in oss i en mall där riktigt sex anses innehålla närhet och känslor, och sex som inte lever upp till dessa kriterier rankas lägre, eller rent av är fel?

Men den syn på relationer och sexualitet som Expressen förmedlar klingar falskt, rent av sexualfientligt.

I det moderna samhället ser vi hur relationerna förändras. Vi har färre djupa relationer till människor nu än tidigare, och de relationer vi har minskar i betydelse. Samtidigt grundar sig äktenskap i en mer alltmer aktiv och villkorad kärlek; man fortsätter att vara tillsammans för att man väljer att vara det, och man kan alltid välja om. Detta har skapat acceptans för framväxten av en uppsjö av nya relationskonstellationer, som stjärnfamiljer och polyamorösa relationer. Det har även förändrat premisserna för när, hur och med vem man har sex.

Men med robotar? Är inte det att ta det ett steg för långt? Att rasera själva det fundament som samhället bygger på? Och tänk om vi skapar starka relationer med dem (vilket vi sannolikt kommer att göra). Kommer robotarna att ersätta mellanmänskliga romantiska relationer? Är det i så fall ett problem?

Ja, det beror naturligtvis på vem man frågar.

Många är, minst sagt, negativa till konceptet. Kathleen Richardson, professor i etik och forskare inom kulturella aspekter på robotar och AI, har startat en kampanj mot sexrobotarna. Hon framhåller att vår förmåga att forma stabila, långvariga och meningsfulla interpersonella relationer är i fara. En utveckling (eller snarare, enligt Richardson, regression) som kommer att förstärkas av sexrobotarnas entré.

Nej, säger visionären David Levy (inte utan viss entusiasm), världen kommer att bli en lyckligare plats, tack vare robotarna. I sin bok Love and Sex with Robots, beskriver han hur människor som saknar kärlek och samvaro kommer att kunna få det. Han ser en uppsjö av potentiella användningsområden och förutspår att det bara är en tidsfråga innan sexrobotar är vanligt förekommande och accepterade.

Att säga: ”Du får inte köpa en docka, i stället ska du gå i terapi så att du blir mer lik oss andra”, är lika paternalistiskt som antiliberalt.

Vi (samhället) kan naturligtvis motarbeta eller förbjuda det vi anser vara fel sorts relationer, för att de inte anses äkta eller för att vi finner dem osmakliga. Det är lätt att ta strid mot det man ogillar.

Resonemanget om äkthet påminner mig om andra diskussioner. Är till exempel den vänskap som utvecklats och ”enbart” finns på Facebook mindre värd än den som påbörjats på en blöt fest, en arbetsplats eller över staketet en solig dag? Efter över ett årtionde med Facebook är jag benägen att säga nej. Det är inte hur jag träffade mina vänner eller hur jag kommunicerar med dem som är avgörande för djupet i vår relation eller det värde jag sätter på vår vänskap.

Så om någon skulle känna sig älskad av roboten, går det verkligen att avskriva det som en ”oäkta” känsla? Och vad har det för betydelse? Med vilken rätt kan jag neka människor upplevelsen av kärlek, samvaro eller sexualitet, bara för att jag finner det osmakligt? Speciellt som vi talar om dockor, som inte ens i teorin måste göra avkall på sig själva för att finnas där för en människa.

Kanske handlar den stora frågan när det kommer till sexrobotar om vilken rätt vi anser att människor har till njutning, och kanske viktigare, vilken rätt till upplevelsen av kärlek.

Richardson är minst sagt skeptisk: ”Pedofiler och våldtäktsmän, människor som inte kan bygga relationer – de behöver terapi, inte dockor.”

Att säga: ”Du får inte köpa en docka, i stället ska du gå i terapi så att du blir mer lik oss andra”, är lika paternalistiskt som antiliberalt. Alla människor har inte samma strävan och alla vill inte ha – och finner det inte lika värdefullt med – mänskliga relationer. Ett förbud drabbar också dem som vill ha en sexrobot som ett komplement, i missriktad lojalitet med dem som ser den som ett substitut, och som potentiellt hade mått bättre av en annan lösning.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla de länder där homosexualitet eller otrohet är förbjuden. Vi förfasar oss, men hur skiljer sig dessa länders önskan om att styra sexualiteten från vår önskan att göra det? Med vilken rätt försöker de – eller vi – sätta upp kriterierna för vad samtyckande vuxna gör?

Digisexualitet – snart i ett hem nära dig

Homosexualitet. Bisexualitet. Sadomasochism. Transsexualism. Företeelser som en gång ansågs vara sjukdomar eller rent av brott, ses nu som (mer eller mindre) normala variationer i västvärlden. Som om man lyft på ett tungt, blött täcke som legat över sexualiteten och släppt in ljuset.

De flesta människor är överens om att det är en positiv utveckling. Men att acceptera digisexualitet, människor som föredrar artificiellt sex framför sex med människor, anses vara en helt annan sak.

Det är det förmodligen inte, säger mitt intellekt nytert. Det handlar nog bara om att digisexualitet är nytt och ovant. Det skrämmer dig, så som det okända gärna gör. Jag dyker ned i smutsen och det osmakliga. Och plötsligt ser jag små glimrande fragment av möjligheter.

Robotar, skräddarsydda för att möta människors önskningar och lustar, har potential att ge oss oändliga möjligheter att utforska våra sexualitet. I lugn och ro kommer vi att kunna pröva och bekanta oss med olika ställningar, träna upp vår teknik eller omsätta fantasier till verklighet. Och om finska försvarsmakten köper in virtuella simulatorer för att öva krig, kan väl finska oskulder gå till dockbordeller för att öva innan de tar steget att vara med en ”köttpartner”?

Förmodligen är en positiv bild av robotsex enbart en Netflix-produktion bort.

Flera forskare menar att allteftersom tekniken blir mer sofistikerad, kommer fler människor att se artificiellt sex som en signifikant del av sin sexuella identitet. Och med tanke på de positiva effekter för sexleksaksindustrin som Sex and the City och 50 nyanser av honom medfört, är förmodligen en positiv bild av robotsex enbart en Netflix-produktion bort.

Jag antar att det innebär att jag en dag kommer att betrakta mitt nuvarande sexliv med samma överlägsna småleende som jag i dag ägnar 70-talsporr. Tanken är lika delar skräck och förtjusning. Vad finns bortom det kända?

”A business like this would destroy homes”

Men är då sexrobotar och dockor bara harmlösa sexleksaker? Gör jag det för enkelt för mig genom att betrakta det som en sexualmoralisk fråga i första hand?

Kritiken mot fenomenet kokar ned till att det är antisocialt, ociviliserat och en fara för alla kvinnor, barn och samhällets sammanhållning. I Houston argumenterades det emot öppnandet av en robotbordell: ”A business like this would destroy homes, families, finances of our neighbors and cause major community uproars in the city.”

Det är naturligtvis bara antaganden från deras sida, och de upprörda rösterna slår mig som oproportionerliga i relation till mer realistiska bedömningar av den fara och de störningar som dessa sexrobotar rimligen kan orsaka. Med andra ord, frågan bär tydliga spår av att ha drabbats av moralpanik.

Kriminologen Nina Rung påstår frankt att männen som besöker dessa dockbordeller kommer ”använda våld, förnedring och hat mot en kvinnokropp som aldrig kan säga nej”.

Hennes uttalande målar upp en förskräcklig bild av mannen och hans sexualitet. Varför köper män sex i syfte att förnedra, skada och förstöra? Och om man kan skada en kvinnokropp i form av en docka, finns det då inte risk att sexuellt våld mot kvinnor normaliseras?

Frågan bär tydliga spår av att ha drabbats av moralpanik.

När jag med stigande intresse läser Teela Sanders forskning inser jag att själva utgångspunkten är felaktig – män i allmänhet köper nämligen inte sex på dessa grunder – och därmed finns sannolikt inte heller någon sådan risk. Det är förvisso sant att vi inte vet varför människor går till dockbordeller eller hur de agerar där. Men vi vet en del om varför män generellt köper sex. I Paying for Pleasure, redovisar Sanders sina forskningsresultat i frågan, och dessa pekar tvärt emot de upprörda kritikernas påstående.

I stället för att klumpa samman män till en homogen grupp, väljer Sanders att differentiera mellan olika sorters sexköpare. Utifrån det kan hon konstatera att långt ifrån alla män som köper sex är en del av ett patriarkalt system som vill, eller njuter av, att förtrycka kvinnor. De flesta män som köper sex är inte våldsamma, drivs inte av misogyni och är inte ens nödvändigtvis på jakt efter sex i första hand, utan snarare efter intimitet och närhet.

Jag köper inte teorin om en ideologisk misogyni, omfattande alla män, där ideologin anses rättfärdiga och bevara kvinnor som underordnade i ett patriarkalt system. Ja, det finns naturligtvis män som hatar kvinnor. Ja, det finns sexism, förtryck och diskriminering. Men för en gångs skull är det motiverat att säga: ”Inte alla män.”

Traditionella förenklingar av komplexa sammanhang och generaliseringar har alltså blandat samman män som är våldsamma och misogyna med män som inte är det. Inte undra på att det blir rörigt, och att bilden av mannen är så splittrad.

Kvinnor har kunnat uppskatta sexleksaker i över femtio år, och betraktas då ofta som frigjorda och i bejakande av sin sexualitet. Men mannens användande gör honom till en ociviliserad snuskhummer. Man ser det som självklart att män försöker ha sex, men de som har sex med män ska fördömas (slampiga kvinnor) eller förbjudas (dockor och sexrobotar).

De flesta män som köper sex är inte våldsamma, drivs inte av misogyni och är inte ens nödvändigtvis på jakt efter sex i första hand.

En stor del av kritiken handlar om de fysiska dockornas utseende. De är för snygga, eller motsvarar inte verkliga kvinnor i tillräckligt hög grad. Deras bröst är för stora, midjan är för smal och hon har för lite kläder på sig.

Medan de kvinnliga dockorna ”slutshamas” går de manliga dockorna under radarn. Ingen skriver om deras stora kukar och lösaktiga klädstil. Hur en kvinna kan göra precis vad hon vill med honom. Ingen frågar sig om hon kommer att välja att misshandla honom, eller vad detta kan göra med vissa kvinnors misandri.

Jag är minst sagt bekymrad över dessa ytliga och generaliserande beskrivningar, som bygger på en daterad idé om manligt och kvinnligt, där manlig sexualitet är destruktiv och okontrollerbar, och kvinnlig sexualitet behöver skyddas från den manliga. Helt uppenbart hindrar de oss från att se kvinnan som köpare och dockan som manlig, och mer alarmerande: mannen som offer och kvinnan som förövare.

Förbjuda det som förbjudas bör

Denna sexistiska syn på dockor och sexrobotar återkommer gång på gång. När föreningar som Sveriges Kvinnolobby, Roks och Unizon kräver förbud talar de genomgående om män som köpare av kvinnliga dockor. Och de frågar sig: ”Varför är män villiga att betala tiotusentals kronor för en robot som lyder deras minsta befallning?”

Det är en felaktigt ställd fråga. Det de borde fråga sig är: ”Varför är människor villiga att betala tiotusentals kronor för en robot som lyder deras minsta befallning?” Dels för att inte göra en oriktig generalisering och dels för att inte osynliggöra den kvinnliga sexualiteten och dess natur på ett misstänkt antifeministiskt sett.

Mänsklig sexualitet är mångfasetterad. Vad, hur och när man vill ha sex varierar och omfattar allt från byrålådor fyllda med leksaker, till romantik, till ”knapplösa knull”. Att förutsätta att kvinnor inte skulle kunna vilja ha en sexrobot är absurt. Som att kvinnor egentligen inte skulle vilja ha sex. Och om de mot förmodan skulle vilja det så krävs djupa känslor, doftljus och ögonkontakt.

Marknaden för sexleksaker omsätter cirka 15 miljarder dollar på år. Och det är kvinnorna som handlar mest. Det finns något för varje kvinna, att använda ensam eller tillsammans med en eller flera partners. Inklusive dockor.

Visserligen kräver nästan dagens konstruktion att kvinnan är ovanpå och det är hon som behöver göra arbetet (något jag förutsätter är en bugg snarare än en feature). Men steget från en man i byrålådan till en man i klädskåpet, är förmodligen inte vidare långt.

Det är ett långt större brott att skapa och upprätthålla moraliska tabun på sexualitetens områden, än vad det är att ha sex med en docka.

Levys förutsägelser om äktenskap mellan människor och robotar har redan slagit in. Människor gifter sig för närvarande med dockor, robotar och till och med hologram. Det är hög tid att förbjuda det, som förbjudas bör. Men det är inte helt enkelt att komma till en punkt där det är självklart att förbjuda dockor och sexrobotar.

Om vi vill förbjuda dem på grund av rädslan för misogyni så kräver det att vi accepterar att den feministiska teorin om ideologisk misogyni är sann, eftersom män (och sannolikt även kvinnor) sällan köper sällan sex utifrån en medveten misogyni eller önskan om att vara överordnad.

Om vi vill förbjuda dem för att vi tror att de skulle skada dockorna och sedan upprepa det på verkliga människor, så måste vi anta att de som köper sex av en docka gör det av helt andra orsaker än vad de köper sex av en människa, eftersom sexköparen sällan skadar sexsäljaren fysiskt, och inte heller har lust att göra det.

Och skulle vi, slutligen, vilja förbjuda dem för att vi är rädda för att de kommer påverka mänskliga relationer negativt, så måste vi bortse från att det i dagsläget inte finns några bevis varken för eller emot att vårt sätt att behandla och interagera med robotar påverkar hur vi behandlar och interagerar med andra människor. Och vi måste också anta att det kulturella skiftet som vi ser när det kommer till relationer enbart är av ondo.

Samtidigt finns det människor som far verkligt illa i sex- och porrbranschen, av övergrepp och av trafficking. Att under dessa förutsättningar fokusera på män (och enbart män) som har sex med själlösa dockor kan då inte ses som något annat än poserande, snarare än en verklig vilja att åstadkomma en positiv förändring.

Mycket enklare än en Tinderdejt

Förändrade normer, som gör att kvinnor kan köpa sexleksaker, är positiva och frigörande. Kvinnor i kontroll över sin egen njutning och sin egen lust. Vi behöver inte vänta på att en man ska vilja ha sex med oss, vi kan stilla våra behov på egen hand. Och som glamourmodellen Jessica Ryan säger om sin sexrobot: ”As a female – it’s so much easier than a Tinder-date.”

Sexroboten skulle alltså kunna ses som emancipation på riktigt. Mannen blir ett val, inte ett nödtvång för att stilla sexuella lustar. (Och försvaret av dockorna blir då feminism.)

Jag går in på RealDolls hemsida och komponerar, med viss omsorg, en egen sexrobot. Slutpris: $12,873 (cirka 119 000 kronor). Jag köper den inte, men jag konstaterar att tanken på en sexrobot kan vara lika uppiggande som tanken på en ny dildo.

Mina fördomar om sorgliga män som har sex med dockor verkar helt enkelt inte stämma. Inte heller påståenden om att det handlar om misogyna män som exploaterar kvinnliga kroppar. Det handlar inte ens bara om män. Och det är symtomatiskt för debatten. Det handlar om moralism och antaganden i första hand, inte om fakta och förståelse.

Visst kan vi förbjuda sexrobotar bara för att vi inte gillar dem. Men jag är fullt och fast övertygad om att det är ett långt större brott att skapa och upprätthålla moraliska tabun på sexualitetens områden, än vad det är att ha sex med en docka. Idén att förbjuda dem – med den kunskap vi har idag – är lika sexualfientlig som absurd.

Först publicerad i Timbros Smedjan (2019-04-29)

The post Sexrobotar – hot eller möjlighet? appeared first on Grensman & Grensmans.

“Kunden har alltid fel.” Påståendet är en av mina käpphästar.  Det ska uttydas som att kunden i normalfallet inte har tillräcklig kunskap för att förstå alla konsekvenser av sina krav och att försiktighet anbefalles. Analogt: den som upplever sig vara sjuk, är sällan den som är bäst på att avgöra vad han eller hon behöver.

Detta påstående kan vara provocerande i en tid där den personliga upplevelsen ofta får företräde framför vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det gör det inte mindre sant.

Sjukvården och sunt förnuft lär att man inte ska göra obefogade besök på akuten, eftersom detta tar onödiga resurser i anspråk. Det trumfas dock ofta av känslan av att man vill ha, och anser sig behöva, omedelbar vård. Oberoende av sjukdomstillstånd.

En intervju i SVT speglar fenomenet:

– Många problem kan man vänta med till nästa dag, men ofta vill man veta vad det är på en gång. Nu kan man ringa 1177, men det känns konstigt med vård över nätet. Man vill hellre träffa en läkare […]. (mina kursiveringar)

Det paternalistiska förhållningssättet, medikaliseringen och den inlärda hjälplösheten måste motverkas, om vi inte ska drunkna i vårdbehov.

Detta leder till att folk söker sig till akutmottagningarna. En utredning i Jönköping visar att 20 procent av akutens besökare i stället borde ha gått till vårdcentralen, något besökarna sannolikt motiverar med otillgänglig primärvård. Och då är ändå Jönköping bäst i klassen. Alla samtal till primärvården (ca 92 000) besvaras samma dag.

För hela landet är andelen 88 procent, och inom vårdgarantins tre dagar har 81 procent fått medicinsk bedömning. Det är alltså inte med beröm godkänt, men det är långt ifrån varje rimlig definition av ”otillgänglig”.

Trots detta visar socialstyrelsens rapport ”Tillgänglighet i hälso- och sjukvården” att bland dem som har fått tid hos primärvården inom vårdgarantin, anser cirka tio procent att väntetiden varit orimligt lång. Dessutom anser befolkningen som helhet i högre grad att väntetiden är orimlig, än de som faktiskt har besökt vården. Människor har alltså dels en felaktig förställning om tillgängligheten, dels en orealistisk förväntan på primärvården.

Även befolkningens upplevda vårdbehov ökar. I Den farliga sjukvården hävdar Ivan Illich att det beror på medikalisering, att normala tillstånd som graviditet och nedstämdhet omdefinieras som sjukdomar, vilket i sin tur leder till kulturell iatrogenes, att människors förmåga att ta hand om sina egna kroppar och sin egen hälsa gradvis försämras.

Innan vi skriker oss hesa i kraven på en utökad primärvård, behöver vi påminna oss om att resurserna är begränsade.

Dessa tendenser förstärks av vårdens paternalistiska råd som allt för ofta bygger på grova förenklingar, i stället för att bistå människor med fakta som gör att de självständigt kan fatta informerade beslut. (Mest välkänt är kanske att ammande inte ska dricka alkohol.)

En tredje faktor är vår kultur och dess formaliserade regelverk där sjukdomsanspråk görs legitima av läkare och formella diagnoser. Den paternalistiska och detaljstyrande staten som vi lever i, skapar alltså en upplevelse av att vi inte kan eller bör ta hand om oss själva, utan i stället ska vända oss till sjukvården.

Men innan vi skriker oss hesa i kraven på en utökad primärvård, behöver vi påminna oss om att resurserna är begränsade. Och så länge som medborgarna ständigt kräver mer och bättre, kan lösningen inte återfinnas i att möta dessa krav.

Om vi kan erkänna att patienten inte alltid vet bäst, kan sjukvården identifiera dem som kommer till akuten utan ett akut vårdbehov och erbjuda dem en tid hos primärvården. Sedan kan de, vänligt men bestämt, visas på dörren. Detta skulle tydliggöra för allmänheten vilken typ av vård som är tillgänglig vid vilken typ av besvär, och ge en fingervisning om vilka krav som rimligen kan ställas på den gemensamma sjukvården.

På längre sikt står vi dock inför utmaningen att ändra bilden av statens roll och individens agens i grunden. Det paternalistiska förhållningssättet, medikaliseringen och den inlärda hjälplösheten måste motverkas, om vi inte ska drunkna i vårdbehov. Detta skulle dock kräva att staten släpper greppet om medborgarna och låter dem stå på egna ben. Något som knappast lär ske frivilligt från statens sida – hur goda argument vi än har därtill.

Texten var först publicerad i Smedjan (2019-03-26). 

The post Myten om den otillgängliga primärvården appeared first on Grensman & Grensmans.

Dramaturgin är direkt banal: Det börjar med påståenden om skolor som ska ha gjort inskränkningar i firandet, med aktörer som den upprörda föräldern, det förtvivlade barnet, och läraren, som förklarar och försvarar. I nästa akt kommer verksamhetschefen och hävdar att allt är ett missförstånd. Huruvida det verkligen är ett missförstånd eller en snabb reträtt, blir sällan klarlagt.

Högljudda debattörer tar den ställning som passar deras narrativ. På ena sidan de som skriker ”fake news” och anklagar tidningarna för att springa rasisternas ärende. De vet att föräldrarna ljuger eller har missförstått. På andra sidan de som menar att svenska traditioner är under attack till förmån för mångkulturell värdenihilism. De vet att verksamhetschefen ljuger och att skolan har backat på grund av uppståndelsen i media.

Om man gör en noggrann, snarare än ideologisk, läsning finner man att det faktiskt är en handfull skolor som väljer bort luciafirandet. Och det är sant att man kan se ”subversiva” förändringar med pojkar som lucior och flickor som pepparkaksgubbar. Den svenska julen – med sin blandning av hedniskt, kristet och sekulärt – fortsätter naturligtvis att utvecklas, som alla traditioner. Men det är också sant att dessa förändringar snarare är en förutsättning för dess bevarande, än ett hot. Och att ett par skolor avstår firande betyder knappast att luciatraditionen är på väg att försvinna; tvärtom är den mer populär än någonsin.

Detta betyder dock inte att man kan avskriva upprördheten som ignorans med rasistiska undertoner. Traditioner är viktiga. Tillsammans med kulturarvet och värderingarna bildar de ett oumbärligt kitt som binder samman samhället. Och för individen är julen och tiden före den – med gemenskap, förberedelser och väntan – betydelsefull och trygghetsskapande.

Att nonchalera människors oro över att viktiga värden håller på att gå förlorade är helt enkelt arrogant.

Så att nonchalera människors oro över att viktiga värden håller på att gå förlorade, eller försöka koppla samman dem med dem som sprider hat, är helt enkelt arrogant. Framför allt eftersom det, ur ett beteendevetenskapligt perspektiv, är fullt rimligt att det kommer starka invändningar när traditioner förändras. Än mer om man upplever att politiker och andra makthavare försöker genomdriva en förändring.

För hur ska man annars tolka uttalanden om att det inte finns någon inhemsk svensk kultur, eller att bara barbariet är ursvenskt? Att Alex Schulman hoppas på förbud mot luciatåg? Försmädliga påståenden om den svenska julen som myt, ty: ”En riktig svensk jul har tysk julgran, holländskt saffransbröd och turkisk tomte”?

Jag antar att syftet är gott, men att påstå att det inte finns svensk kultur eller svenska traditioner är inte bara falskt och historielöst, det är att beröva människor den kontinuitet, trygghet och gemenskap som traditionerna skapar. Det är att förneka människor en förbindelselänk till tidigare generationer, sin historia och sin kultur, något som är nog så viktigt i en snabbt föränderlig värld. Ironiskt nog tar det också ifrån människor från andra kulturer möjligheten till inkludering, för utan kultur och traditioner finns det inget att bli inkluderad i.

Att inte erkänna traditionens betydelse, att förneka eller förminska den, är därför en lika extrem som skadlig hållning. Den som trots det framhärdar är inte bara okunnig, utan har förlorat sin moraliska kompass likväl som sitt omdöme.

Texten var först publicerad i Smedjan (2018-12-20). 

The post Utan traditioner är julafton en vanlig jävla måndag appeared first on Grensman & Grensmans.

”Man kan inte vara lite gravid. Man är det eller så är man det inte.”

Floskeln upprepas på vartenda behandlingshem, trots att det är allmänt accepterat att man kan bruka utan att missbruka när det gäller andra njutningsmedel – och att de flesta av oss ser en skillnad mellan att ta ett glas vin och vara alkoholist. Den påvisar dock samhälleliga institutioners syn gällande alkohol och droger.

Politiker, vården och nykterhetsrörelsen agerar, i sitt arbete mot alkoholrelaterade skador, som bruk och missbruk var samma sak. Regleringar begränsar tillgången, alkoholskatten höjs, och alkoholintag förbjuds i alla möjliga situationer. Vi ignorerar det faktum att dessa regleringar enbart påverkar brukarnas konsumtion, människor med måttliga alkoholvanor som dricker för att det är socialt eller för att de gillar smaken. De som kan välja att avstå alkohol.

Missbrukaren, å andra sidan, påverkas knappast. För ångesten, det dåliga måendet och det kemiska beroendet försvinner inte för att vi inför ytterligare en reglering. Missbrukaren tar i stället till mer drastiska metoder för att kunna missbruka – som att byta till T-sprit.

Människor dricker nämligen inte två glas vin på en middag och blir plötsligt alkoholister. Människor blir missbrukare på grund av en blandning av genetiska, sociologiska och psykologiska orsaker. Ofta börjar det med ”flyktdrickande” – drickande för att glömma sorger och bekymmer, minska ångest eller hantera stress. Alkoholen blir självmedicinering när samhället misslyckats behandla den psykologiska problematiken. Flyktdrickare dricker oftare och mer än andra och utvecklar så sitt kemiska beroende, vilket i sin tur skapar mer ångest och ökat flyktbehov.

En förenklad bild, men det grundläggande problemet är alltså inte alkohol per se, det grundläggande problemet handlar om varför och hur alkohol (miss)brukas. Beroendevården, som i stor utsträckning bygger på moralism – snarare än vetenskap och beprövad erfarenhet –, väljer ofta att bortse från den bakomliggande orsaken – de psykiska problemen – och den alkoholist som talar om orsaker anses hitta på bortförklaringar. Mer kunskap om kopplingen mellan missbruk och psykiska diagnoser skulle medföra verkligt effektiv vård – snarare än pekpinnar och skampåläggande.

Naturligtvis är indelningen i bruk respektive missbruk en ideologisk konstruktion – men den som vill åstadkomma förändring måste inse att vi inte löser problem genom att förbjuda symptom, vi måste hantera grundorsaken. Inte envisas med att försöka komma åt fylleri och trasiga familjer genom att reglera tillgången på alkohol. Nej, vi bör fråga oss: Hur kan vi identifiera och hantera dåligt mående? Hur kan vi skydda barn från missbruksmiljöer? Hur skapar vi en beroendevård fri från moralism och skuldbeläggande?

Det är direkt oanständigt att slå sig själv för bröstet för att man ”motverkat” alkoholism med ökade regleringar – när man i realiteten lämnat missbrukarna åt sitt öde. Och om högt pris verkligen minskade önskan att missbruka, skulle ingen skjuta heroin utan i stället pimpla Castillo de Gredos.

Texten har tidigare publicerats i Tvärdrag (dec. 2013) .

The post Man kan inte vara lite gravid appeared first on Grensman & Grensmans.

Vad är det svåraste som finns?
vad du tror är det enklaste:
Att med ögon se
vad som finns framför dem.
/ Goethe

Att påstå att vi lever i verkligheten är enkelt. Att definiera vad denna verklighet innebär och hur den är beskaffad är svårare. Det existerar ett flertal olika ontologiska förklaringsmodeller. En av de mest välkända torde vara konstruktionismen. Denna anför att verkligheten är konstruerad och att vetandet om världen skapas i sociala och kulturella processer.

Denna text består av fyra, fristående reflektioner. Alla reflektionerna har en koppling till begreppen representation respektive konstruktion ur en samhällelig synvinkel. Konstruktionism kan således sägas utgöra en form av resonansbotten, då den inte är i fokus men berörs direkt, indirekt eller i motsättning till det behandlande. Syftet är inte att presentera heltäckande eller grundläggande texter kring dessa teorier. Snarare syftar det till att ge vissa delar en ögonblicksbelysning.

I.

Föreställningar om världen

Individuella, kollektiva och sociala representationer

Människan har ett behov av förhållningssätt gentemot omvärlden. Vi måste anpassa oss, fysiskt och intellektuellt behärska vårt samhälle samt identifiera och lösa de problem som vi ställs inför. Representationer handlar om de föreställningar som existerar i förhållande till olika företeelser eller objekt i världen. Tre olika typer av representationer påvisas här och skall nu närmare definieras och betraktas.

Representationernas existens möjliggörs av en specifik syn på samhället. Emile Durkheim, representationernas fader, argumenterar enligt tesen att för att samhället skall kunna bildas måste det först finnas en överindividualitet, en form av kollektivistisk makt. Den upprätthåller kontrakt mellan människor utan vilka samhället inte kan skapas eftersom ett samhälle kräver icke-konkurrens. Durkheims samhällsteorier bygger således på att samhället skapas först, därefter individen.

Teorin om kollektiva representationer skapades av  Durkheim som identifierade dessa representationer och infogade dem i en studie av den kollektiva idébildningen. Själva begreppet kollektiva representationer hade en central ställning inom de franska samhällsvetenskaperna och Durkheim använde det som förklaringsgrund till olika uppsjö olika samhälleliga företeelser. Dessa representationer är homogena och delas av alla medlemmar i en grupp, ett samhälle. De kollektiva representationernas funktion är således att motivera de kopplingar mellan samhällets individer som får dem att agera som delar inom detta samhälle.

Representationerna skapar en påtvingad konformitet vilket lever vidare över tid. Om samhället som helhet skall förändras måste först de kollektiva föreställningarna förändras. Durkheim gjorde dock en klar åtskillnad mellan kollektiva representationer och individuella representationer för att på så vis definiera det förstnämnda. Durkheim argumenterade för att kollektiva och individuella representationer förhåller sig till varandra på samma vis som begrepp respektive sinnesförnimelser/bilder.

Individuella representationer och bilder är som namnet antyder unika för varje individ, flexibla och ingår i ett flöde. Kollektiva representationer är generella, permanenta och överindividuella, vilket redan antytts. Han menade också att de individuella representationerna baserades på den enskilde individens medvetande och det kollektiva samhället som helhet. Enligt Durkheim är de kollektiva representationerna inte den gemensamma nämnaren för det individuella. De kollektiva representationerna är i stället det individuella representationernas ursprung. Man kan således säga att de kollektiva representationerna speglar hur samhället skapar föreställningar som världen.

Durkheims teori föll dock i glömska men forskningen kring kollektiva representationer började på nytt användas i det moderna samhället och dess främste företrädare är Serge Moscovici. Han använde dock ej teorin rakt av utan förnyade den och kallade den för sociala representationer. Denna modifierade teori utgår ifrån ett konstaterande: vår föreställning om världen omkring oss betingas av de symboliska erfarenheter om vardagslivet som vi formar i den sociala interaktionen med andra människor.

Förändringen var nödvändig i och med den särskilda karaktär som representationerna innehar i dagens samhällen som präglas av hög intensitet, många utbyten, kommunikation och social mångfald. Främst det sista två punkterna var viktiga för kraven på nytt innehåll eftersom det ursprungliga begreppet saknade en insikt i att individer och grupper utmärks av denna olikhet och mångfald. Vi är inte isolerade i ett socialt tomrum eftersom vi delar vår omvärld med andra: vi utgår från andra och egna erfarenheter för att förstå och behärska omgivningen. Det var även viktigt att lägga tonvikten vid kommunikation eftersom den krävs för rörelse och konvergens mellan det individuella och det sociala.

Som nyss antytts innefattar teorin om kollektiva representationer en syn på representationer som statiska till sin karaktär. Moscovicis syn på det var som mer dynamiska och han ansåg att det utvecklades medelst utbytes- och interaktionsprocesser. Denna skillnad beror på en insikt om individen som både mottagare och skapare av representationer av Moscovici. Önskan att interagera den individuella och den sociala världen med en syn på samhället som dynamiskt motiverar således bytet av uttryck från kollektiva till sociala.

Teorin har således gått från kollektiva föreställningar till sociala föreställningar där sociala representationer betecknar de övertygelser, begrepp och vetanden som utvecklas kollektivt för att individen skall kunna förhålla oss till samhället. De är sammansatta fenomen som alltid ingår i och påverkar samhällslivet. Dagens allmänt vedertagna definition av sociala representationer lyder:

”De utgör en socialt utvecklad och delad kunskapsform som har ett praktiskt syfte och som påverkar den verklighetsbild en viss social grupp konstruerar.”

II.

Representation i förhållande till konstruktion

Eftersom begreppen representation respektive konstruktion redan inledningsvis påstods vara de bärande begreppen i denna framställning är förhållandet dem emellan givetvis av intresse. Föreliggande reflektioner tittar närmare på dessa begrepp och deras relation.

Sociala representationer skapas genom att grupper av människor sinsemellan bildar en kollektiv föreställning om verkligheten och denna föreställning utvecklas och bildar en vardagskunskap eller naturligt kunnande; common sense. Denna allmänna kunskapsform är ett så kallat naturligt kunnande och skiljer sig från den vetenskapliga kunskapen. Dessa representationer används för att förstå och tolka omvärlden. Vi lever således i en förväntan om den empiriska kunskapens infriande. Detta hänvisas till av många sociologer t.ex. Bauman som refererar till det tagna för givet och Bourdieu som använder begreppen habitus i kombination med biografin.

Allsköns kunskap om världen och dess beskaffenhet innefattar konstruktioner, det vill säga abstraktioner, generaliseringar, formaliseringar och idealiseringar. Dessa aspekter innefattar endast det som är relevant för oss i världen, eftersom all fakta redan initialt är selekterad från en universell kontext. Tolkningar av dessa aspekter baserar sig på individens tidigare erfarenheter eller erfarenheter som förmedlats genom samhället.

Det konstruktionistiska paradigmets grundläggande påstående är att verkligheten är socialt konstruerad. Paradigmet innefattar bland annat att världen uppfattas som en objektivt ordnad verklighet som existerar oberoende av individen och dennes uppfattning. Språket ges en central roll i konstruktionismen som en konkret mekanism genom vilken kulturen påverkar individens tankar och beteende. Språk är således grunden för att skapa förståelse av världen, då det ger oss kategorier inom vilka vi strukturerar vår värld. Språket gör det även möjligt för oss att förmedla våra upplevelser till andra. Språk kan samtidigt ses som representation för objekt eller sociala fenomen.

Verkligheten av det vardagliga livet är delad vilket innebär att människor runt omkring oss uppfattar världen på ungefär samma vis som vi själva gör, vilket kallas för intersubjektivitet. Delade upplevelser av verkligheten blir institutioner det vill säga att de leder till vanor vilket gör andras beteende förutsägbart. När en vana blir sed så börjar andra förvänta sig det och sociala kontrollmekanismer utvecklas för att upprätthålla dem. Detta kan hänföras till de tidigare nämnda sociala fakta, vilka är att se som representationer.

Utifrån detta kan man tydligt se ett samband mellan representation och konstruktion. Konstruktionerna kan således sägas bero på våra (sociala) representationer av verkligheten och objekten där i. Eller från andra hållet: objekten i verkligheten kan ses som en produkt av representationen. Här skiljer sig konstruktionismen från den empiriska vetenskapstraditionen som ser representationen som produkt av faktiska objekt.

III.

Konstruktionism i förhållande till realism

Ett annat möjligt sätt att studera konstruktionismen är att kontrastera den mot realismen. Realism innebär en uppfattning om att verkligheten existerar oberoende av om den blir erfaren eller kan erfaras. Omvärlden, den rumsliga verkligheten, existerar oberoende av det mänskliga medvetandet. Detta tenderar att följas av den epistemologiska uppfattningen att sinneserfarenheter medför tillgång till en verklighet som är oberoende av medvetandet.

Man kan prata om fyra olika former av realism som alla bygger på olika epistemologiska antaganden. Företrädare för den naiva realismen menar att våra sinneserfarenheter ger oss omedelbar och tillförlitlig tillgång till verkligheten. Den representationalistiska realismen å andra sidan menar att våra sinneserfarenheter förvisso härrör från den fysiska verkligheten, men att den inte kan ses som grund för säker kunskap om världen. Detta då de som vi erfar endast är att betrakta som representationer av verkligheten, representationer som vi aldrig kan jämföra med själva verkligheten. Den kritiska realismen befinner sig mellan dessa ytterligheter och argumenterar för att våra sinneserfarenheter ger oss direkt ingång till verkligheten och att det är möjligt att tränga bakom dessa och blida en välgrundad uppfattning om den fysiska verkligheten. Den empiriska realismen slutligen hävdar att erfarenhetsvärlden existerar oberoende av det enskilda väsen som har kunskap.

Realismen utgår således ifrån att förhållandet mellan de som vi kallar för verkligheten och dess representation i stort sett är oproblematisk: antingen är representationen sann eller falsk. Ur ett konstruktionistiskt perspektiv är en sådan hållning naiv. Istället argumenterar de för att det inte existerar något entydigt förhållande mellan verkligheten och representationen. Varje intryck kan nämligen representeras på ett antal olika vis.

Detta motiveras med att om en naturlig relation existerade mellan objekt och dess beteckningar så skulle dessa beteckningar vara giltiga oavsett kulturell och språklig kontext, en katt skulle heta katt i alla språkområden. De menar också att det inte existerar några av naturen givna kategorier att namnge, utan dessa kategorier eller ordningar är i stället är skapade av människan. Verkligheten är således en konstruktion och syftet med medvetandet är att benämna dessa konstruktioner.

I ett konstruktionistiskt perspektiv är betydelse ett viktigt begrepp, det vill säga hur intrycken tolkas eller konstrueras. Intrycken har ingen immanent, utan måste tillskrivas innebörd för att bli förståeliga. Det innebär att verklighetens enda betydelse är som producent av intryck. Detta medför i sin tur att den dualistiska världsbild inom vilken subjekten undersöker världen för att finna objekten, inte är giltig.

Man kan således konstatera att realismen tar avstånd från konstruktionismens extrema position innefattande att allting är socialt konstruerat och väljer i stället att erkänna konstruktionens betydelse samtidigt som den dock påstår att allt inte är konstruktioner. Detta är också den huvudtes som Searle argumenterar för då han med bestämdhet säger att världen är mer än endast en social konstruktion.

IV.

Kommunikation och språk i det konstruerade samhället

Verkligheten är att i grunden betrakta som en social konstruktion enligt Searle, även om han påpekar att detta inte är den enda som världen är. Denna konstruktion bygger på common sense eller vardagskunnandet gällande olika förhållanden i samhället. Det betyder att människans subjektiva betydelse är central för förståelsen av hur samhället konstrueras.

Searle pratar om två olika typer av fakta: råa fakta och institutionella fakta. Rå fakta är fakta som existerar fullständigt oberoende av människan. Denna fakta går ej att tänka bort t.ex. att det ligger snö på Himalaya.

Verbalt är begreppet ”Isbjörn” en social konstruktion som tillskrivits vissa egenskaper. Men själva Isbjörnen som objekt existerar oberoende av individen och existerar därför oavsett benämning (t.ex. hund i stället för isbjörn) och tillskrivna egenskaper (t.ex. fiskgud). Således är själva Isbjörnen att kategorisera som råa fakta.

Institutionella fakta är fakta som är beroende av människors överenskommelser och kräver mänskliga institutioner för att existera. När vi människor genom kollektiv intentionalitet tilldelar ett fenomen en funktion, oberoende av fenomenets egenskaper utan kräver mänskligt samarbete av erkännande och accepterande, har fenomenet fått en status. Denna speciella kategori av agentrelaterade funktioner kallar Searle för statusfunktioner.

Samhället utvecklas som institutionella strukturer genom att vi kollektivt tilldelar dem statusfunktioner. Om vi säger att en viss sorts papperslappar är pengar så en det en konstitutiv regel. För att detta skall fungera måste det finnas en kollektiv intentionalitet innefattande ”vi avser” om att tilldela papperslapparna denna status. Det måste även föreligga ett fortsatt kollektivt accepterande av att de är pengar, annars bli de värdelösa. Äktenskap, pengar och kontrakt är alla exempel på institutionella fakta eftersom dessa ej ”hittas” i naturen eller existerar oberoende av samhället och deras institutioner.

Searle menar att språket delvis är konstitutivt för den sociala verkligheten då det är en grundläggande social institution i mening att andra sociala institutioner förutsätter språket. Det går att ha språk utan begrepp som äktenskap och pengar, men det går inte att ha pengar och äktenskap utan språk då dessa är att klassificera som institutionella fakta enligt tidigare resonemang.

Språket har en förmåga att symbolisera något utöver sig själv vilket är nödvändigt för att konstituera dessa fakta. Även den sociala representationernas företrädare påpekar språkets betydelse. Enligt dessa är den sociala verkligheten endast möjlig om alla som lever i ett samhälle delar representationerna genom kommunikation, erfarenheter eller praktiker.

Kommunikationen spelar även en grundläggande roll i de utbyten och interaktioner som skapar samtycke och kollektivitet. Den påverkar även de processer då representationerna skapas, att kommunikationen bestämmer innehåll, betydelse och värde som tillskrivs ett visst objekt.

Källor:
Berger, Peter L. & Luckmann, Thomas (1979). Kunskapssociologi – Hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. 2:a upplagan. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Chaib, Mohamed & Orfali, Birgitta (red.) (1995). Sociala representationer – Om vardagslivets sociala fundament. Göteborg: Daidalos.

Farr, Robert M. (1996). The roots of modern social psychology. Oxford : Blackwell

Hedin, Christer (1996). Vetandets villkor – Vetenskapsteori och verklighetsuppfattningar i historisk belysning. Stockholm: Arena

Searle, John R. (1997). Konstruktionen av den sociala verkligheten. Göteborg: Daidalos

Om du fann denna text intressant så rekommenderar jag även denna text:

Tolkning och perspektiv – hermeneutisk epistemologi

The post Representation och konstruktion – Ontologiska betraktelser appeared first on Grensman & Grensmans.

• När personer visar sitt intresse för dig går det utmärkt att tacka nej. Du behöver inte vara otrevlig, inte ens om du finner personen oattraktiv. Att vara intresserad av dig är inte förolämpande.
• Visa inte intresse du vet är ovälkommet. Gränsen mellan stalkning och romantik är hårfin. Att sjunga serenader utanför någons fönster får knappast önskad effekt om mottagaren avskyr dig.
• Lägg dig inte i vem dina syskon, föräldrar eller barn har sex med. Du har inte med det att göra. När Uggla sjunger att nu har pappa laddat bössan är det inte roligt. Det för tankarna till talibaner.
• När du har sex är det inte artigt att prata nedlåtande om din partners teknik eller utseende. Det gäller förstås även i efterhand och även om du är besviken.
• Du får aldrig vara otrevlig om du får ett nej, oavsett när det kommer.
• Det är inte god ton att kasta ut en person ur sitt hem så fort sexakten är över eller vara otrevlig för att få dem att gå. Om du inte kan tänka dig att sova med en person ska du inte heller ha sex med denne.
• Tjata inte till dig sex och låtsas inte vara kär i personen. Det finns 6 miljarder människor i världen. Välj någon som faktiskt vill ligga med dig. Utan manipulation.

The post Dygder i samlivet appeared first on Grensman & Grensmans.

I Skåne våldtog 12 män under vintermånaderna förra året. Under första delen av sommaren valde 36 män att våldta och under andra delen 24. Det innebär en tredubbling av den här sortens förövare bara under första delen av sommaren.
– Vädret påverkar antalet. Är det varmt rör sig fler människor ute, det finns fler potentiella våldtäktsmän än om det är kallt och regnigt, säger Sanna Pettersson, statistiker på Göteborgspolisen, till Tidningen. Hon fortsätter:
– Det vore bra om killarna kunde hålla sig inne eller i alla fall inte gå ut själva. Gärna ta med sig en kompis som kan stoppa om man är på väg att gå över gränsen. Men att hålla sig hemma är så klart det tryggaste för dem.

BRÅ, Brottsförebyggande rådet, gjorde 2005 en omfattande rapport om våldtäkter. Enligt den utgör överfallsvåldtäkter bara ungefär 12 procent av de sammanlagda våldtäkterna – men en tredjedel av dessa utförs just under sommarmånaderna.
– När en man ska genomföra en överfallsvåldtäkt så väljer han ofta centrum eftersom det är flest folk som rör sig där. Det är också mer folk som är ute och rör sig sommartid, säger Sture Fransson, förundersökningsledare vid kriminalpolisen i Växjö. – Generellt försöker vi också hindra män från att dricka eftersom det får dem att begå handlingar som de sedan ångrar. Problemet är att det finns en stark kultur kring alkohol och alla män förstår inte hur illa de riskerar att beta sig. Är man full får man ju faktiskt skylla sig själv om man våldtar.

Karin Persson vid Stockholmspolisens familjevåldsenhet är inne på samma linje vad gäller våldtäktsmännen.
–Värmen gör att folk befinner sig mer utomhus över lag där de träffar och börjar prata med folk de inte känner. Vi uppmanar aktivt män att inte börja prata med främmande kvinnor, framförallt om de har svårt att behärska sig, och börjar se en viss effekt.

Solmaz Hamzehloo, gruppchef för grova brott vid Söderortspolisen i Stockholm, håller med
– Vi har väldigt många våldtäktsmän som bli anmälda den här tiden på året. Vi får lägga ned mycket tid på att förklara för männen att kvinnor inte har kjol för att de ska komma åt lättare eller att en kvinna som är ensam i tvättstugan inte nödvändigtvis vill ha sex. En strategi för de här männen är alltså att undvika de miljöer där de riskerar att våldta, som tvättstugan, hemmet och krogtoaletter.

De flesta våldtäktsmännen våldtar någon som de redan känner, i deras egen bostad, som en fru eller sambo. En av de viktigaste sakerna att komma ihåg som man idag, är att övergrepp som tidigare betraktades som försök numera bedöms som fullbordade brott, vilket blir extra jobbigt för våldtäktsmän som befinner sig i en relation, säger Sören Gran, parterapeut till Tidningen. Dessa män har ofta flyttat fram gränserna under en längre tid vilket gör det svårare för dem att skärpa sig. Om man har svårt att låta bli att våldta sin fru eller sambo måste man skaffa professionell hjälp.
– Det finns hjälp att få, olika strategier man kan lära sig, men många av de här männen blir aldrig friska utan tvingas avstå från kvinnligt sällskap för all framtid. Framförallt om de inte har sökt hjälp i tid.

Rosa Pedrosa är akutläkare på Södersjukhusets enhet för sexuella övergrepp och menar att det är viktigt att man tänker på att det faktiskt är olagligt att ha sex med kvinnor som är medvetslösa eller sover.
– Det är lätt att hamna i en sådan situation, kanske en kvinna somnar i slutet av en fest, och då är det viktigt att gå därifrån som fort som möjligt. Det finns även ett journummer som man kan ringa om man behöver akut stöd i situationen.

Vi har träffat Fredrik som förra året våldtog sin flickvän efter en fest. Han har mycket ångest över det inträffade och ber att få vara anonym. Han berättar hur alla gick hem från festen, och trots att de plötsligt inte bara var ensamma utan även onyktra så ringde han inte en vän eller gav sig av hemåt, i stället valde han att våldta henne.

Men förstod du inte att hon inte ville ha sex?
– Hon sa inte nej, men det är klart att jag märkte att hon inte ville. Sådant märks ju direkt.

Tycker du inte att du får skylla dig själv som inte vidtog några försiktighetsåtgärder?
– Jag vet ju allt det där om att skydda sig men man tycker väl ibland att man ska kunna bete sig som en vanlig människa, säger han och vänder bort huvudet. Klart att det är mitt fel.

Trots att han medger för Tidningen att han våldtagit henne har han inte fått något straff, men han har svår ångest och säger att han inte vill leva längre.
– Jag sa till mina vänner att hon ljuger, och jag blev så klart inte dömd. Men jag känner ju det i magen hela tiden. Jag är en våldtäktsman. Jag är så arg på mig själv för att jag inte gick hem kvällen. Jag visste ju att det var dumt. Jag får skylla mig själv.

Varför väljer du att berätta nu?
– Jag vill skydda andra män från att begå samma misstag som jag gjorde. Gå helst inte omkring ensamma, framförallt inte med flickor, och absolut inte om du är full. Prata inte med flickor du inte känner och försök inte lura dig själv att bara för att de befinner sig i samma rum som du så vill de ha sex. Och ring journumret direkt om du håller på att gå över gränsen. Det är bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite, avslutar Fredrik.

8 tips till dig för att undvika våldtäkt

• Gå inte ut ensam, ha med dig en kompis eller dina föräldrar om du i alla fall måste gå ut.
• Ring polisens journummer om frestelsen blir för stark och gå gärna med mobilen i handen så att du snabbt kan ringa en vän eller dina föräldrar.
• Var inte ensam med tjejer och försöka låta bli att attackera ensamma tjejer.
• Tänk på att alla former av ovälkommen beröring, t.ex. stoppa en hand under en kvinnas kjol, är att betrakta som ett övergrepp. Även om det sker i tunnelbanan.
• Undvik att dricka alkohol och om du ändå gör det, se till att göra det hemma, med personer som kan hindra dig från att våldta.
• Gå inte in i en relation med en tjej förrän du är helt säker på att du inte kommer att våldta henne.
• Sök hjälp om du märker att du har svårt att låta bli att våldta eller har lätt att gå över gränsen.
• Undvik miljöer där kvinnor vistas och du riskerar att våldta dem så som restauranger och klubbar, tvättstugor och vindar, parker och skogspartier. Undvik också centrum och hemmamiljöer.

Våldtäkt måste bli politik på riktigt | Flickan och skulden | En riktig våldtäktsman | Vi måste förebygga våldtäkt mot barn | Ingen riktig våldtäkt | Anhållen för flera sexövergrepp | V-politiker utbildas i självförsvar | En nämnd, andra glömda| Sommartid – våldtäktstid

Om du tyckte denna text var intressant så kanske du också gillar:

Kvinnor kan inte våldta

På Ikea har kvinnor aldrig mens

The post Så undviker du våldtäkt i sommar appeared first on Grensman & Grensmans.