Vi har skolplikt i Sverige. Det är sällan ett stort problem. Inte heller behöver sekretessregler eller gällande skollagar vara det. Men det blir ett problem när ryggradslösa och inkompetenta skolledningar använder sig av dessa verktyg blott för att skydda barn med problem, samtidigt som de offrar alla andra barn i processen. De kallar det godhet.
”Varför är Emma snäll mot Adnan fast han slår mig?”, frågar sonen bekymrat.
”Emma jobbar på skolan så hon måste vara snäll mot alla barn”, förklarar jag, ”även Adnan”.
Knappt har jag hunnit avsluta meningen förrän han kontrar. Skärpan i rösten för mer tankarna till ett vuxen än till en sjuåring.
”Så det är rätt att han ska få slå mig, för att hon måste vara snäll!”
Han är redo för strid, han tittar stint på mig, knutna nävar. Redo för att ännu en vuxen ska svika honom. Kräva att han ännu en gång ska stå ut med den orättvisa som han konsekvent utsätts för i skolan. Där han hålls till en annan, högre, standard än de problematiska eleverna. Där han och hans vänner offras på deras bekostnad. Där han vet att ”de” får slåss, men inte han.
”Nej”, säger jag, ”absolut inte. Hon ska vara snäll mot dig också. Och det är inte snällt mot dig att låta honom slå dig eller någon annan.”
Jag tvekar lite, vad är för mycket att säga?
”Och det är faktiskt inte snällt mot Adnan heller”, säger jag till sist. ”Hur ska han kunna få vänner om han inte får hjälp att inte slåss?”
”Men varför får de slåss? Varför får Adnan och Markus slåss hela tiden?”
”Jag vet inte”, svarar jag.
”De [pedagogerna] bryr sig inte om mig”, svarar han dovt. ”De är inte snälla mot mig!”
Det skär i hjärtat. Något så fruktansvärt.
Att han, som sjuåring, ska behöva dra en sådan slutsats och förhålla sig till den …
För han har inte fel. Och jag kan inte säga att han har fel, hur gärna jag än vill. Jag kan nyansera det, vilket jag gör. Men inte påstå att han har fel. Inte krama honom och säga att visst bryr de sig massor om dig.
För få saker skadar så som att påstå att känslor och upplevelser inte är sanna, när det rent objektivt är Och de ÄR de facto inte snälla mot honom.
För även om Emma och de andra pedagogerna säkert bryr sig om honom rent emotionellt, så skyddar de inte honom, och de skyddar inte de andra barnen. De tillåter de problematiska eleverna att agera ut mot de andra eleverna. Dag efter dag efter dag.
De har, kort sagt, accepterat sakernas tillstånd. I alla fall i handling.
Så det är blott ord, och ord utan korresponderande handling borde aldrig accepteras av någon.
Så nej, de är inte snälla och de bryr sig inte tillräckligt mycket. Det finns inget annat sätt att se på saken.
Naturligtvis vet jag varför det ser ut så här, även om jag inte kan säga det till sonen. En inkompetent skolledning som ljuger och mörkar i stället för att ta tag i problemen. En skolledningen som anser sig tillhöra De Goda™ och i det blott ser till förövarna och vill ”rädda” dem på bekostnad av mina och andras barn.
Inte i något av de fall jag känner till med problematiska elever (ett tiotal individer), har man vidtagit adekvata åtgärder för att ytterligare elever inte ska råka illa ut. Skolledningen påstår det, men det räcker att veta vilka de problematiska eleverna är och jämföra med vilka som fortsatt och regelbundet begår överträdelser. För är en elev under kontroll kan denne inte fortsätta göra det med sådan frekvens som nu sker.
(Föräldrarna vet f ö ofta inte ens om hur situationen är, för de ser inte mönstret, och saknar väsentlig information. Och vänder de sig till skolan får de lögner till svar.)
Notera att skolan i sin godhetsiver inte ens skyddar de problematiska eleverna. För en elev som gång på gång tillåts skada andra elever, rör sig för varje sådant tillfälle åt fel håll.
Och slutligen har vi en skollag, där blott den elev som skolan inte kan garantera säkerheten för får flyttas. Det vill säga nästan alltid offret, nästan aldrig förövarna.
Så ingen är oskyldig, det finns bara olika grader av ansvar.
Alla namnen är fingerade av anonymitetsskäl. För nu.
