Det påstås att det inte finns några dumma frågor. Det är helt igenom osant. Det finns frågor som helt enkelt inte bör ställas, för att de är invasiva och mer ställs av nyfikenhet och sensationslystnad, än genuin omtanke. Och parade med ifrågasättande och dömande är de inte bara sårande, utan direkt otillständiga.
Mamman tar tag med båda händerna om flickans huvud. Smäller in det i väggen. Ljudet är högt. Det gör ont i flickans huvud, det dansar för ögonen. Mammans kalla blick på flickan. ”Nu vet du hur det känns.” Rösten är arg, hård. Hon tar lillasyster i famnen, ler mot henne, tröstar henne. Bär in henne i det angränsande rummet. Smäller demonstrativt igen dörren bakom dem.
Flickan sitter kvar på golvet. Ensam. Gråter tyst för sig själv. Håller om huvudet som fortfarande smärtar. Hon vet att hon bara har sig själv att skylla. Hon vet att det var dumt att smälla in lillasysters huvud i väggen. Men hon blev så arg att hon inte kunde hejda sig.
Hon önskar att hon också hade kunnat få bli upplyft, tröstad. Men hon vet att hon inte förtjänar det. Hon är en mycket dålig flicka. Sjuk. Det har mamma sagt, många gånger. Skam och skuld sköljer över, genom, den lilla kroppen.
När flickan blir tonåring, och senare vuxen, får hon gång på gång höra att när hon blir stor, när hon själv får barn, då kommer hon att ändra uppfattning om modern. Då kommer hon att förstå modern bättre och sluta döma henne.
Det skulle visa sig att de hade rätt, i alla fall delvis. Visst förstår hon moderna på ett helt annat vis. Till exempel förstår hon hur fullständigt omöjligt det är lägga händerna runt ett älskat barns huvud och smälla in det i en vägg. Hennes inre ryggar inför blotta tanken.
Och med det blir det också tydligt att hon aldrig var älskad. Något hon för all del visste, men de egna barnen gjorde det så oändligt mycket klarare, tydligare.
Och flickan hade tur, det tog många år, men hon lärde sig slutligen att hon var utan skuld. Och hon har förlåtit sig själv för att hon inte förmådda skydda sig, eller sin lillasyster, från allt det hemska.
(Men när natten är mörk kan hon fortfarande, trots alla år som förflutit, tänka att det nog inte var så farligt, inte egentligen. Att hon nog förtjänade det ändå. För vissa sår … vissa sår vill aldrig riktigt läka. Speciellt som folk envisas med att ifrågasätta hennas avståndstagande, kräva att hon förlåter modern. För ”alla föräldrar älskar sina barn”. Även sådana som dunkar in en sjuårings huvud i väggen, tydligen.)
Alla vet att det finns en lång rad människor som bär sår av en olycklig barndom inom sig. Har man inte upplevt det själv, så räcker det att öppna valfri tidning för att få torra fakta om antalet barn som lever med föräldrar som missbrukar, om antalet utsatta för av misshandel, om föräldrar med allvarlig psykisk ohälsa, osv. Och vi har alla förfasats över de djupt smärtsamma historierna om några av de barn som har det allra värst.
Men när vi lämnar tidningarnas abstrakta, teoretiska värld av ”någon annan”, när det kommer till människorna runt oss, så verkar all denna kunskap vara som bortblåst.
Därför får de vuxna som valt att ta avstånd från en förälder regelmässigt frågan om ”varför”, ofta parat med ett ifrågasättande, eller till och med ett fördömande. Som om det fanns en skyldighet att motivera ett sådant val, och som om någon lättvindigt sade upp kontakten med en förälder.
Att säga upp kontakten med en förälder är behäftat med djup skuld och skam. Barn tendrar att älska sina föräldrar, hur gräsliga dessa än varit, hur mycket skada dessa än har ställt till med. Och sant är att många av dem har fina sidor också, vilket gör det än mer smärtsamt och komplext. Så hur hemska saker ett barn än har blivit utsatt för, är det vanligen en lång och smärtsam process att tas sig till den punkt där banden kan brytas.
Och i vår kultur, likväl som i många andra, är det inte riktigt ”tillåtet”. Det ser vi genom en socialtjänst som kan ge vårdnaden till pappor som mördat sina barns mammor. Genom att barn tvingas träffa föräldrar som förgripit sig på dem. Och; genom detta ständiga ifrågasättande om någon ändå bryter kontakten.
Så stark är myten, paradigmet, om att alla föräldrar älskar sina barn. Men nej, alla föräldrar älskar inte sina barn, och även föräldrar som älskar sina barn kan utsätta dem för gräsliga saker, eller vara oförmögna att ta hand om och skydda dem. Något som man som alltså kan öppna valfri tidning för att påminna sig om.
Så den som ställer frågan om varför någon avstår kontakt, petar högst sannolikt i djupa och smärtsamma sår. Det betyder inte att frågan aldrig kan ställas, speciellt inte om den bottnar i en genuin omtanke om någon man har en nära relation till. Men allt för ofta tycks sådana frågor komma helt oreflekterat, från människor som är mer ute efter att stilla sin nyfikenhet eller sin sensationslystnad.
I många fall kan man omöjligen få ett ärligt svar. Förtallslagstiftningen medger inte självklart att man ens sprider den information som är bevisat sann. Och till det kan spridandet av sådana uppgifter medföra repisalier från föräldern, förövaren. För det är på intet vis självklart att den avvisade föräldern finner sig i detta, eller att övergrepp och kränkningar fått ett slut för att barnet blivit vuxet.
Och får man ändå ett ärligt svar på ”varför”, kan det svaret visa sig vara långt mer plågsamt än vad många mäktar bära. Och tål man inte höra svaret, bör man faktiskt inte ställa frågan.
Tar man sig dessutom rätten att ifrågasätta eller döma – vilket är nästan lika vanligt förekommande som frågan om ”varför” – säger man samtidigt att det som de utsattes för inte var (tillräckligt) allvarligt. Att de ska bortse från att de inte blev sedda, hjälpta och skyddade på ett sådant vis som alla barn har rätt till. Bortse från att de utsatts för kränkningar och (kanske) formella brott. Och att deras känslor inför det inte är viktiga. Att deras smärta och sorg bör tryckas tillbaka, till förmån för den som skadade dem.
Till det så lägger ifrågasättandet sten på börda, riskerar fördjupa den skam och skuld personen ofta redan känner. Börjar ifrågasätta sitt val, om kränkningen verkligen var så allvarlig, om de ändå inte bär skuld? Kanske var de ändå ett rysligt barn? Kanske förtjänade de att få huvudet dunkat i väggen?
Den som aspirerar på att vara en anständig människa bör därför tänka sig noga för innan frågan om ”varför” ställs. (Är jag tillräckligt nära, är det rätt tidpunkt, frågar jag av omtanke eller av nyfikenhet, kan jag ta emot svaret?)
Och tar man sig rätten att ifrågasätta, eller döma, då ska man minnas att man klivit över alla rimliga gränser. För märk väl: Ingen bryter kontakten med en förälder utan goda skäl därtill. Och ingen har minsta skyldighet att umgås med någon som får dem att må dåligt. Det finns inga undantag. Att läka kräver inte heller att man förlåter det oförlåtliga.
Så att med ifrågasättanden och klander ”straffa” dem som tvingats in i en situation där de behöver säga upp kontakten, är därför otillständigt bortom ord.
Ty alla vill ha en mamma att älska – en mamma att bli älskad av – men alla hade inte turen att få en.
