Min tanke var att utveckla mina kunskaper inom korrekturläsning. Detta eftersom det är en grundläggande kompetens inom min roll som frilansande skribent. Och något som dessutom kommer påverka mitt egna skrivande positivt.

Bra – och mindre bra

Kursen innehöll flera olika moment, bland annat en genomgång av hur man kan lägga upp arbetet och vad Corinna Müller anser att man bör tänka på. Det fann jag mycket givande, då det alltid är inspirerande att höra hur andra gör. Kanske har man inte alltid valt de mest effektiva processerna? Även en genomgång av vanliga felkällor (konsekvent stavning av ord med flera korrekta stavningar, förkortningar med stor eller lite bokstav, bildtexter och så vidare) och hur hon brukar hantera dessa var givande.

Mindre givande var genomgången av  vilka källor och verktyg som man kan använda sig av i arbetet. Här framkommer en svaghet i kursens titel och beskrivning. För den som vill bli korrekturläsare är det relevant och intressant. För den som redan arbetar med textgranskning professionellt torde det vara överflödigt.

Kursen innehöll också ett stort antal exempel för att påvisa vanliga korrekturfel. Jag vet inte hur mycket dessa exempel gav egentligen. Samtidigt kan jag som professionell utbildare inte på rak arm komma på ett upplägg som hade fungerat bättre. Müller har onekligen lång erfarenhet och stor kompetens – så kanske är det så här det måste gå till?

Konkreta resultat

Några av Corinna Müller tips kommer jag att införliva i min egen process. Från och med nu kommer jag till exempel att arbeta med en tydlig linjal för att verkligen fånga upp varje ord på varje rad. Jag kommer också att utifrån hennes föreläsning och mina egna erfarenheter ta fram en checklista för att göra mitt eget arbete mer systematiskt.

Jag lärde mig också att mycket av det som jag vill göra med en text, snarare handlar om redaktörens arbete än om korrekturläsarens. Så det är tveksamt om jag framöver kommer att ta uppdrag som korrekturläsare. Mer sannolikt är att jag kommer utföra mina vanliga uppdrag med högre kvalitet på mindre tid.

Men det har ett värde i sig: det är lika viktigt att veta vad man vill göra och vad man passar som, som att känna till motsatsen.

The post Recension: Fortbildning i korrekturläsning appeared first on Grensman & Grensmans.

Recension
Den slog ned som en bomb: Stieg Larsson samhällskritiska deckartrilogi med egenartade karaktärer och patosdrivet berättande. Millenniumserien var på allas läppar. Hanna-Karin Grensman har läst seriens fjärde bok, skriven av David Lagercrantz, och finner den både opolitisk och gäspframkallande konventionell.

Jag antar att det var med utsikt över Riddarfjärdens spegelblanka yta som diskussionerna började: skulle det skrivas en fjärde bok i Millenniumserien, och i så fall av vem? Den offentliga debatten blev infekterad, beslutet att ge ut ytterligare böcker sågs, av vissa, som ett respektlöst försök att profitera på den avlidne Larssons författarskap. Samtidigt fanns det starka önskemål från läsarna om fler böcker, och förmodligen ekonomiska kalkyler som klargjorde att det vore vansinne att låta bli.

(Frekvent publiceringen av böcker så som Den första hustrun – Jean Ryhs preludium till Brontës Jane Eyre eller Gregorius – Bengt Ohlssons prisade parafras av Söderbergs Doktor Glas, nämndes dock inte i den offentliga debatten.)

Efter en långdragen debatt och stort hemlighetsmakeri, kom så den fjärde delen; Det som inte dödar oss.

Själva historien är synnerligen banal: En autistisk och särbegåvad pojke blir vittne till ett brott. Pojken kommunicerar delvis via en fenomenal teckningsförmåga. Hans teckningar blir nyckeln fallets lösning. Känns den igen? Det kan bero på att den återfinns i filmen Pojken i glaskupan, en (icke-kritiserad) bearbetning utifrån författarparet Sjöwall/Wahlöös karaktärer.

Att Lagercrantz sneglat på andra historier är naturligtvis trist, men kanske en skälig konsekvens av att verka i en kontext där produktionshastighet och förväntade intäkter trumfar kvalitet.

Nå, det han saknar i originalitet tar han igen i hantverksskicklighet, hans stilistiska förmåga utklassar Larssons utan synbar ansträngning. Men nu var det inte stilistisk förmåga som skapade fenomenet Millennium. I stället var det bland annat Larssons förmåga att teckna synnerligen kärleksfulla porträtt av sina karaktärer.

Lisbeth Salander; bokens mörka och antisociala hjältinna, är älskad av Larsson. Inte trots att hon är som hon är, utan för att hon är som hon är, som klyschan lyder. Lagercrantz däremot, står ut med Salander som man står ut med sonens nya flickvän. Han ler och är artig, men i hemlighet hoppas han att relationen ska ta slut. Han gillar henne inte, han förstår henne inte och han älskar henne sannerligen inte.

En annan faktor för Larssons framgång var den heliga vrede över samhällets orättvisor som drev hans berättelser framåt. Men där det framstår som att Larsson har glöd och politiska engagemang, verkar Lagercrantz snarare ha en royaltykalkylator. Pliktskyldigast har han kryddat berättelsen med lite kritik mot övervakningssamhället, en smula mediekris och en gnutta kvinnomisshandel. Men hans till synes påklistrade engagemang berör mig inte.

Sammanfattningsvis skiljer sig inte Det som inte dödar oss från valfri dussinutgivning i genren. Lagercrantz har producerat en böckernas kexchoklad – något äta mellan måltiderna utan att förlora aptiten – men som saknar verklig substans. Stieg Larsson torde vrida sig i sin grav.

The post Från samhällskritik till kexchoklad appeared first on Grensman & Grensmans.

The post Opolitisk Brecht övertygar bara för stunden appeared first on Grensman & Grensmans.

Den bästa föreläsningen jag varit på hade också, skenbart, den sämsta föreläsaren. Han tappade OH -bilder på golvet, lekte med mynt i fickan och talade till oss med ansiktet vänt mot tavlan. Först i slutet avslöjade han det pedagogiska syftet; att genom exempel visa oss olika fel man kan göra som föreläsare.

Exakt samma känsla ger mig Lena Holsts skrivhandledning Skriv bättre texter. Hennes uttalade syfte är att presentera en enkel metod för att skriva bättre. Problemet är att bokens uppbyggnad är så tafflig att den efter halva boken lockar mig att börja läsa bakifrån: Använder hon sig av samma sorts pedagogiska knep, för att understryka bokens budskap? Tyvärr inte.

Holsts budskap är att vi ska reflektera över den egna skrivprocessen för att utvecklas på området och tillhandahåller verktyg för att hjälpa oss göra det. Hon uppmanar oss också att vända oss till den förväntade läsaren och går igenom en rad verktyg som en god skribent bör använda sig av. Hon har också ett intressant kapitel om kreativt skrivande som säkert kan vara till nytta för den som inte riktigt vågar ta ut svängarna.

Problemet är att hon inte lever som hon lär. Hennes språk är pratigt, meningsuppbyggnaden bakvänd och texten vill inte riktigt flyta. Som läsare märker jag att tankarna vandrar. Ännu värre är att hon inte lyckats få till en bra disposition. Hon hoppar mellan olika ämnen, refererar framåt och bakåt med tvära kast. Och lämnar mig en smula yr.

Jag tror dock att boken kan ge en och annan insikt till den oskolade skribenten som vill utvecklas inom skrivandets ädla konst. Även om Skriv bättre texter nog får ses som ett svårartat fall av skomakarens barn.

På Adlibris: Skriv bättre texter – En ny metod i fem steg| På Bokus: Skriv bättre texter – En ny metod i fem steg

The post Skriva för att läsas appeared first on Grensman & Grensmans.

Behöver vi verkligen en till skrivhandledning för studenter vid högre utbildning? Räcker det inte med de vi redan har? Nja, vid första påseendet verkar inte Skriva för att lära skilja sig från andra böcker i den genren. Och för att lära sig skriva genreanpassat, kan man lika gärna använda vilket standardverk som helst, så som Skrivboken av Siv Strömquist.

Men jag påstår ändå att Skriva för att lära fyller en funktion. Författarna är nämligen inte språkvetare utan pedagoger. Och det märks. Deras utgångspunkt är lärande och kunskapsförmedling med språk som redskap, inte språket som sådant. Något som är både nyskapande och intressant.

Boken tillför nya perspektiv på gamla områden och tar upp allt från hur man väljer källor till bästa sättet att föra anteckningar. Tyngdpunkten ligger på facklitterärt skrivande och uppsatsskrivandet får ordentligt med utrymme. Ett helt kapitel handlar om hur man ger respons på sina studiekamraters texter. Och efter att ha läst avsnittet om samarbetsskrivande kan till och med en ensamvarg som undertecknad tänka sig att ge det ett försök.

För studenter är verket ett utmärkt komplement till mer traditionella skrivhandböcker. Även andra kan dra nytta av den, men den författare som aspirerar på att skapa något mer än en studenthandbok bör välja ett annat förlag än Studentlitteratur. Så någon vidare spridning utanför studentvärlden får den förmodligen inte.

På Adlibris: Skriva för att lära | På Bokus: Skriva för att lära

The post Skrivhandbok med twist appeared first on Grensman & Grensmans.

ALMEDALSVECKANS…

… MEST SKRÄMMANDE: Under seminariet Får Sverigedemokraterna en rättvis bedömning i medierna? presenterade Björn Häger (@bjonhager) sin nya bok Problempartiet som är en omfattande analys av mediernas förhållningsätt till Sverigedemokraterna. Björn Söder (@bjonsoder) var inbjuden för att ge sin syn på det hela. Han uttryckte, tvärt emot all forskning, att det inte förkommer någon diskrimminering med avseende på etnicitet i Sverige. Människor som så flagrant ignorerar befintlig forskning är vanligtvis fanatiker och därmed naturligtvis skrämmande.

…SKÖNASTE SPONTANMINGEL: Vad gör man när man inte kom in på minglet man hoppats på och plötsligt är helt ensam i Visby? Den moderna lösningen är att släga iväg en twitterförfrågan. Två minuter senare plingade det till och jag hade fått kontakt med Elin Häggberg (@hejhenning). Tillsammans skapade vi “De borttappades bar” på Donners Brunn. Det finns många sätt att lära känna nya människor. Inga dåliga.

…MEST PÅLÄSTA: Anne Brynolf (@annebrynolf) under seminariet Fullast på Facebook som hölls av IQ. Inte nog med att hon gav referenser till alla sina påståenden hon var också den som fick till flest finurliga formuleringar och tillhörande skrattsalvor. Sann lycka för en akademiker!

…BÄSTA TALARE: Samhällsvetaren Jenny Madestam (@jennymadestam) när hon presenterade sin forskningsrapport på seminariet Vem vågar bli politiker? Tydlig, säker och uppenbart kompetent. En lysande stjärna som jag är övertygad om kommer fortsätta stiga.

…STÖRSTA BESVIKELSE: Partiledartalen. Man kan tro att partiledarna har tillgång till de vassaste talskrivarna och de bästa retorikkonsulterna på att framföra sitt budskap. Antingen är så inte fallet, eller så är vi i branschen mycket sämre än vad vi rimligtvis har rätt att vara. Ett bra tal skapar en känsla och ett engagemang hos den som lyssnar, snarare än en önskan om en kudde och kvävda gäspningar.

…ROSÉ-MINGEL: Prime. Trevliga människor, trevliga arrangörer, trevligt rosé-vin och trevlig trädgård.

…MEST OVÄNTADE KLÄDINCIDENT: Plötsligt kommer en okänd kvinna fram till mig: “Jag måste få prova din klänning.” Sagt och gjort; vi byter klänning med varandra. Först därefter presenterar vi oss. Så lärde jag alltså känna Laura Luna, Almedalens kanske mest välklädda kvinna.

…MODERNASTE: S:t Karins ruin (som bokstavligen är en ruin) är kanske inte den modernaste platsen att ha en fest. Att ta betalt för alkohol, men bjuda på Almedalsdrinken, är däremot minst sagt i framkant. Makthavare.se är som så ofta förr, först med det senaste.

…MEST IRONISKA PARTILEDARSLOGAN: Ingen lämnas utanför. (LÄS: Ingen SD-röstande, vit, heterosexuell med svenska anor tillbaka till medeltiden lämnas utanför.)

…MEST SAMHÄLLSNYTTIGA OPIONINSBILDARE: Inte rasist, men… (@interasistmen) Hade någon annan politiker skrivit och uttalat sig så kränkande och hotande som Sverigedemokraternas företrädare regelmässigt gör hade hen omedelbart tvingats avgå. Via sin webbplats lyfter organisationen upp detta faktum. Läs, förundras, agera!

…HÅRDAST ARBETANDE: Niklas Svensson (@niklassvensson), politisk reporter på Expressen. Alla kategorier. Möjligen är han en robot.

… MEST FRUSTRERANDE: Att Anna-Karin Hatt (@annakarin_hatt) och regeringen fortfarande vägrar att peka med hela handen och ge branschen instruktioner om vilken standard som ska användas för IT-utveckling inom offentlig sektor. Därför fortsätter vi att utveckla samma applikationer, med olika standards, gång på gång tills alla kommuner har sin egen, i stället för att samordna och skapa kompatibilitet. Slöseri med skattepengar och resurser. Gör om gör rätt!

…STÖRSTA GLÄDJE: När Babsan sjöng ”Ge mig en spanjor” på QX-festen de fanns det en glädje och känsla i lokalen som borde fått den mest konservativa homofoben att tina upp. Tyvärr hade alla homofoberna lämnat ön tillsammans med sina SD-partikamrater.

…INSPIRERANDE ELDSJÄL: Helena Rojas, utvecklingschef i Borkyrka Kommun, talar om integration, hemkänsla och extremism så att man ryser i kroppen och genast vill engagera sig i frågan.

…MEST SPÄNNANDE ARTIKEL: Jag vill inte verka blygsam, men läs gärna den här artikeln skriven av Charlotte Naversten (@naversten) från Makthavare.se. Läs hela Makthavare.se föresten. Och spara som bokmärke.

Vill du läsa mer om Almedalen, se här: | Mest synd om i Almedalen | Almedalens 10 mest populära tweets | Årets Almedalsblogg – Supermiljöbloggen |

The post Gott och blandat från Almedalen appeared first on Grensman & Grensmans.

På min mans arbetsplats finns det massor med böcker, och ibland tar han med några hem till mig. Den senaste högen som han kom med innehöll ett par böcker med misstänkt glansigt omslag. Böcker där omslagen går ton i ton och färgerna är lite för harmoniska och mjuka. Böcker som man rent instinktivt förstår att man bör hålla sig ifrån.

En av böckerna i högen går i svagt lila och visar en ensam man som vandrar genom en öde stad. Boken heter Inget att förlora och är skriven av Lee Child. Så jag läste boken, låt mig berätta om det:

Bokens huvudperson är Jack Reacher, en före detta militär som mest verkar lifta runt i USA och bråka med folk.

”Just nu befinner han [Jack Reacher] sig i Colorado, mitt emellan städerna Hope och Despair. Det enda som skiljer dessa sömniga hålor åt är några kilometer tom enslig väg.

I brist på lift promenerar Reacher in i Despair. Allt han vill är att få något att äta i väntan på ny skjuts. Men istället hamnar han i trubbel med stadens polis som vill åtala honom för lösdriveri om han inte frivilligt lämnar staden. Då Reacher vägrar går poliserna mer handgripligt till väga, de kör honom till stadsgränsen och lämnar honom där.

Det skulle de aldrig ha gjort!

Reacher har inget jobb, ingen adress, inget bagage. Han har inget förutom en jäkla envishet. Och nu har poliserna gett sig på fel person.

Uppenbarligen har Despair någonting emot främlingar och Reacher bestämmer sig för att ta reda på varför.”

Jack börjar alltså obstruera mot ordningsmakten på rätt oklara och luddiga grunder – främst verkar han bygga det på någon sorts heder (han är dock inte muslim).

I sina rätt barnsliga bråk snubblar han över en massa mystiska saker (ett lik till exempel). Och det finns inte mindre än tre separata förklaringar till alla dessa; deserterande soldater, en återvinningsanläggning där man utvinner uran i hemlighet och en domedagspredikare med mål att skynda på apokalypsen.

Den lilla sömniga staden har alltså lyckats dra till sig problem i en omfattning som inte har några paralleller.

Språket är bokens största styrka, vilken åttondeklassare som helst hade varit stolt över det. Viss avsaknad av trestaviga ord, något som i och för sig inte behöver säga något om en boks kvaliteter, men det är i princip alltid grammatiskt korrekt.

Jag har tyvärr varken lärt känna eller uppbåda någon empati för bokens karaktärer när jag kommer till sista sidan, för några särskilt ingående personbeskrivningar bjuder inte boken på. Jag upplever dock detta som en fördel eftersom spännande skeenden kan bli helt olidliga när man känner med karaktärerna.

Dialogerna är kortfattade, så kortfattade att det är svårt att följa vem som säger vad. Något som inte hjälps upp av det faktum att alla karaktärer har förbluffande lika språk och vokabulär. En mycket spännande detalj med tanke på deras extremt olika bakgrund, författaren lämnar dock åt läsaren att lista ut hur det kan komma sig.

Ett plus för att det är relativt svårt att förutsäga vad som ska hända, eftersom boken ligger så långt ifrån den verklighet och realism som brukar genomsyra den här typen av böcker. (Carl Hamilton framstår i jämförelse som en alltigenom trovärdig och realistisk karaktär.)

I Orwells kända bok 1984 arbetar Julia med att skapa böcker med hjälp av bokmaskiner – stora kalejdoskop som sätter samman böcker utifrån ett par olika historier, händelser och karaktärer . Den här boken får mig att tro att det inte längre är en framtidsdröm att skapa böcker på detta vis.

Jag säger absolut inte att du inte ska ge boken en chans, jag säger bara att du kanske har något roligare att göra – se på när målarfärg torkar – till exempel?

Inget att förlora | 1984 | Lee Child och Jack Reacher |

The post Inget att förlora appeared first on Grensman & Grensmans.