Recension
Den slog ned som en bomb: Stieg Larsson samhällskritiska deckartrilogi med egenartade karaktärer och patosdrivet berättande. Millenniumserien var på allas läppar. Hanna-Karin Grensman har läst seriens fjärde bok, skriven av David Lagercrantz, och finner den både opolitisk och gäspframkallande konventionell.
Jag antar att det var med utsikt över Riddarfjärdens spegelblanka yta som diskussionerna började: skulle det skrivas en fjärde bok i Millenniumserien, och i så fall av vem? Den offentliga debatten blev infekterad, beslutet att ge ut ytterligare böcker sågs, av vissa, som ett respektlöst försök att profitera på den avlidne Larssons författarskap. Samtidigt fanns det starka önskemål från läsarna om fler böcker, och förmodligen ekonomiska kalkyler som klargjorde att det vore vansinne att låta bli.
(Frekvent publiceringen av böcker så som Den första hustrun – Jean Ryhs preludium till Brontës Jane Eyre eller Gregorius – Bengt Ohlssons prisade parafras av Söderbergs Doktor Glas, nämndes dock inte i den offentliga debatten.)
Efter en långdragen debatt och stort hemlighetsmakeri, kom så den fjärde delen; Det som inte dödar oss.
Själva historien är synnerligen banal: En autistisk och särbegåvad pojke blir vittne till ett brott. Pojken kommunicerar delvis via en fenomenal teckningsförmåga. Hans teckningar blir nyckeln fallets lösning. Känns den igen? Det kan bero på att den återfinns i filmen Pojken i glaskupan, en (icke-kritiserad) bearbetning utifrån författarparet Sjöwall/Wahlöös karaktärer.
Att Lagercrantz sneglat på andra historier är naturligtvis trist, men kanske en skälig konsekvens av att verka i en kontext där produktionshastighet och förväntade intäkter trumfar kvalitet.
Nå, det han saknar i originalitet tar han igen i hantverksskicklighet, hans stilistiska förmåga utklassar Larssons utan synbar ansträngning. Men nu var det inte stilistisk förmåga som skapade fenomenet Millennium. I stället var det bland annat Larssons förmåga att teckna synnerligen kärleksfulla porträtt av sina karaktärer.
Lisbeth Salander; bokens mörka och antisociala hjältinna, är älskad av Larsson. Inte trots att hon är som hon är, utan för att hon är som hon är, som klyschan lyder. Lagercrantz däremot, står ut med Salander som man står ut med sonens nya flickvän. Han ler och är artig, men i hemlighet hoppas han att relationen ska ta slut. Han gillar henne inte, han förstår henne inte och han älskar henne sannerligen inte.
En annan faktor för Larssons framgång var den heliga vrede över samhällets orättvisor som drev hans berättelser framåt. Men där det framstår som att Larsson har glöd och politiska engagemang, verkar Lagercrantz snarare ha en royaltykalkylator. Pliktskyldigast har han kryddat berättelsen med lite kritik mot övervakningssamhället, en smula mediekris och en gnutta kvinnomisshandel. Men hans till synes påklistrade engagemang berör mig inte.
Sammanfattningsvis skiljer sig inte Det som inte dödar oss från valfri dussinutgivning i genren. Lagercrantz har producerat en böckernas kexchoklad – något äta mellan måltiderna utan att förlora aptiten – men som saknar verklig substans. Stieg Larsson torde vrida sig i sin grav.
Kommentarer är stängda.