Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer

Inget att förlora

På min mans arbetsplats finns det massor med böcker, och ibland tar han med några hem till mig. Den senaste högen som han kom med innehöll ett par böcker med misstänkt glansigt omslag. Böcker där omslagen går ton i ton och färgerna är lite för harmoniska och mjuka. Böcker som man rent instinktivt förstår att man bör hålla sig ifrån.

En av böckerna i högen går i svagt lila och visar en ensam man som vandrar genom en öde stad. Boken heter Inget att förlora och är skriven av Lee Child. Så jag läste boken, låt mig berätta om det:

Bokens huvudperson är Jack Reacher, en före detta militär som mest verkar lifta runt i USA och bråka med folk.

”Just nu befinner han [Jack Reacher] sig i Colorado, mitt emellan städerna Hope och Despair. Det enda som skiljer dessa sömniga hålor åt är några kilometer tom enslig väg.

I brist på lift promenerar Reacher in i Despair. Allt han vill är att få något att äta i väntan på ny skjuts. Men istället hamnar han i trubbel med stadens polis som vill åtala honom för lösdriveri om han inte frivilligt lämnar staden. Då Reacher vägrar går poliserna mer handgripligt till väga, de kör honom till stadsgränsen och lämnar honom där.

Det skulle de aldrig ha gjort!

Reacher har inget jobb, ingen adress, inget bagage. Han har inget förutom en jäkla envishet. Och nu har poliserna gett sig på fel person.

Uppenbarligen har Despair någonting emot främlingar och Reacher bestämmer sig för att ta reda på varför.”

Jack börjar alltså obstruera mot ordningsmakten på rätt oklara och luddiga grunder – främst verkar han bygga det på någon sorts heder (han är dock inte muslim).

I sina rätt barnsliga bråk snubblar han över en massa mystiska saker (ett lik till exempel). Och det finns inte mindre än tre separata förklaringar till alla dessa; deserterande soldater, en återvinningsanläggning där man utvinner uran i hemlighet och en domedagspredikare med mål att skynda på apokalypsen.

Den lilla sömniga staden har alltså lyckats dra till sig problem i en omfattning som inte har några paralleller.

Språket är bokens största styrka, vilken åttondeklassare som helst hade varit stolt över det. Viss avsaknad av trestaviga ord, något som i och för sig inte behöver säga något om en boks kvaliteter, men det är i princip alltid grammatiskt korrekt.

Jag har tyvärr varken lärt känna eller uppbåda någon empati för bokens karaktärer när jag kommer till sista sidan, för några särskilt ingående personbeskrivningar bjuder inte boken på. Jag upplever dock detta som en fördel eftersom spännande skeenden kan bli helt olidliga när man känner med karaktärerna.

Dialogerna är kortfattade, så kortfattade att det är svårt att följa vem som säger vad. Något som inte hjälps upp av det faktum att alla karaktärer har förbluffande lika språk och vokabulär. En mycket spännande detalj med tanke på deras extremt olika bakgrund, författaren lämnar dock åt läsaren att lista ut hur det kan komma sig.

Ett plus för att det är relativt svårt att förutsäga vad som ska hända, eftersom boken ligger så långt ifrån den verklighet och realism som brukar genomsyra den här typen av böcker. (Carl Hamilton framstår i jämförelse som en alltigenom trovärdig och realistisk karaktär.)

I Orwells kända bok 1984 arbetar Julia med att skapa böcker med hjälp av bokmaskiner – stora kalejdoskop som sätter samman böcker utifrån ett par olika historier, händelser och karaktärer . Den här boken får mig att tro att det inte längre är en framtidsdröm att skapa böcker på detta vis.

Jag säger absolut inte att du inte ska ge boken en chans, jag säger bara att du kanske har något roligare att göra – se på när målarfärg torkar – till exempel?

Inget att förlora | 1984 | Lee Child och Jack Reacher |

En kommentar

  1. Anonym Anonym 23 april, 2011

    Vi som går mellan "köket" och "sängen" då?? Avståndet är inte många step, men nog så jobbigt att ta sig ibland… 😛

Kommentarsfältet är stängt, men trackbacks och pingbacks är öppet.