Man skulle kunna tänka sig att när polisen analyserar orsakerna till senaste tidens fyrverkeriattacker så skulle de kraftfullt fördöma dessa, speciellt eftersom det drabbat allt från polisens egna till små barn. Men i stället läser jag med stigande förvåning hur de i allmänhet väljer att friskriva de kriminella från allt personligt ansvar.
Ta till exempel polisen Göran Svensson som uttalar sig i Kristianstadsbladet:
– Jag tror inte man förstår vad man utsätter folk för. Det kan bli otroliga skador och det här har gått lite överstyr.
Nej nej, den som skjuter en polis i ryggen gör det alltså för att skämta lite. Inte kan han (för det är oftast en han) förstå att det skulle kunna vara farligt!
Joakim Danz, Boråspolisens inre befäl, är inne på samma spår:
– Det är ju inte lagligt att skjuta raketer. […] Jag tror att föräldrar och skolor måste informera om vad som gäller. Det är nog den vägen man får gå.
Så om vi bara kunde samla personerna och se till att de blir informerade om att det är olagligt att skjuta så kommer de genast att sluta. Se där – en enkel och trevlig lösning på problemet. Att ingen har tänkt på det tidigare!
Hans Lippens, polisens presstalesperson i region Väst, känner också ett behov av att informera. Och han tar ifrån tårna när han fördömer handlingen:
– Om man skjuter på en balkong eller ett fönster kan de gå sönder och det kan börja brinna. Så det här är verkligen ingen rolig utveckling.
Och i en annan artikel:
”SVT har tidigare i veckan rapporterat om hur polisen fått in flera anmälningar i Göteborg rörande personer som medvetet ska ha skjutit raketer mot folk.
– Det här är ett riktigt ofog och det blir allt vanligare dagarna för nyår.”
Ingen rolig utveckling? Ofog? Som att det rörde sig om ett gäng tolvåringar som lade ettöres smällare i folks brevlådor.
Man kan visserligen dö av skadorna efter en raket, men om man inte fått några direkta fysiska skador är det väl inte mycket av att bråka om, tycks polisen mena:
– När han ville att de skulle sluta så började de skjuta på honom i stället, säger Boråspolisens inre befäl Joakim Danz.
Mannen ska ha klarat sig utan fysiska skador men valde att kontakta polisen som nu har tagit upp en anmälan om ofredande.
Det tar inte upp en anmälan om försök till (grov) misshandel. Inte mordförsök. Utan om ofredande. Det är samma rubricering som om du vill anmäla att någon skickar ovälkomna brev till dig. Det vanligaste straffet för ofredande är böter. Rimligt.
Och i Borås tidning understryker de intervjuade att de vänligt och trevligt bett ungdomar sluta. Som om det vore skäligt, eller till och med befogat, att bli attackerad med raketer om man är aggressiv när man ber någon sluta skjuta…
– Min dotter är rädd för fyrverkerier och vi bad dem därför att sluta. ”Snälla, skjut inte”, sa jag. Men de lyssnade inte och när de var på väg därifrån sköt de plötsligt mot oss, berättar mamman.[…] Mamman understryker att hon bad pojkarna vänligt men inte fick någon reaktion.
Och senare, i samma artikel:
– Han var inte otrevlig, inte på något sätt, utan vädjade vänligt till dem att sluta. Då svarade en bara: ”ta hit hundjäveln då”. Min man svarade inte och helt från ingenstans började de skjuta raketer mot honom.
Enligt polisen handlar det alltså om att den som använder raketer som vapen inte skulle förstå att det kan vara farligt. De tonar ned allvarligheten i agerandet genom att kalla det för ofog och ofredande, begrepp som för tankarna till pojkstreck snarare än grovt kriminellt beteende. Och den som blir attackerad förväntas dessutom ha vinnlagt sig om en vänligt och icke provokativt agerande.
Därmed blir strategin för att hantera detta inte, som man skulle hoppas, att sätta dessa kriminella bakom lås och bom. Nej då, strategin är, som så ofta förr, information och dialog. Förmodligen utifrån tankegången att om man använder samma strategi tillräckligt många gånger så måste den ju förr eller senare fungera…
We shall overcome, we shall overcome,
We shall overcome someday;
Oh, deep in my heart, I do believe,
We shall overcome someday.
Kommentarer är stängda.