Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer

Din kroppsliga autonomi är en illusion

Kroppslig autonomi, rätten att bestämma över sin egen kropp, bekräftas i FN:s mänskliga rättigheter och borde ses som okränkbar. I själva verket visar den sig vara högst teoretisk. Den svenska staten tar sig stora friheter på medborgarnas bekostnad.

Tänker du att du äger din kropp – att den är din att göra vad du vill med – att du har rätt till din kroppsliga autonomi? Det är en populär uppfattning men när man granskar den närmare tvingas man konstatera att det faktiskt är helt fel. Även om de mänskliga rättigheterna understryker den rätten, har staten skapat en lång rad regler för vad människor får gör med sin kropp – även i frågor som enbart påverkar individen.

Detta är ett principiellt problem, eftersom det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor. Inte för att våldföra sig på individens rätt till självbestämmande.

Statens orättfärdiga överhöghet tar sig exempelvis uttryck i att individen saknar rätt att välja dödshjälp. I september dömdes till exempel en kvinna till fängelse. Hennes man hade bett henne om hjälp att dö, men varken hans bevisade samtycke eller det faktum att hon hade försökt ta sitt eget liv samtidigt gjorde någon skillnad. Att mannen bad henne är inte ansvarsbefriande, hans önskemål knappt juridiskt relevant.

Assisterade självmord eller eutanasi är tillåtet i ett antal länder, men bara under vissa specifika förutsättningar. Livsleda som argument accepteras inte (oaktat om den är kopplad till psykisk ohälsa), och möjligheten att få hjälp har begränsats till dem i livets slutskede som lider svårt. Den bestämmanderätt som staten tillskansat sig över individens kropp – och liv – tillåts alltså trumfa individens egen rätt till densamma.

Ofta motiveras regleringarna med att de grundar sig i majoritetens moraliska uppfattningar. Få upplever det som ett reellt problem att sex mellan nära släktingar i många fall är förbjudet, eller att man har begränsad rätt att samtycka till våld (enbart ringa misshandel låter utövaren gå straffri.)

Men att inte försvara den principiella rätten till fysisk autonomi för att man själv inte önskar överträda de gränser som har stipulerats, är som att inte försvara yttrandefriheten för att man inte har något att säga. Personer har dömts, trots bevisat samtycke, så inskränkningarna är ett påtagligt problem för somliga. Det skapar en sorts majoritetens (moraliska) tyranni – vilket är ett brott mot demokratins princip.

Det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor.

Statens rätt borde därför inskränkas till att säkerställa att brott mot samtycket straffas. Inte ta ställning till olika handlingar mellan samtyckande vuxna.

I stället uppfattas statens bestämmanderätt över våra kroppar som så självklar att den sällan ifrågasätts. Det möjliggör en lång rad moralistiska och repressiva lagar; från hjälmtvång för motorcyklister till rökförbud och danstillstånd. När staten konsekvent brister i respekt för individens fysiska autonomi, är det inte märkligt att förslag som det Kristdemokraten Ella Bohlins lade fram i oktober om att alla medborgare automatiskt ska registreras som donatorer, får stöd.

Tilltaget skulle förvisso öka antalet donatorer, men också antalet personer i registret som egentligen inte vill donera. För negativ avtalsbindning – att förbinda någon utan deras aktiva samtycke – har bevisligen en sådan effekt, vilket också är skälet till att det inte är tillåtet.

Säkerställandet av samtycke kan vara juridisk klurigt. Läkares ovilja att utföra dödshjälp är värd att respektera. Oförnuftiga beslut från individens sida kan innebära en belastning för det offentliga. Bristen på organ ett reellt problem. Men det är problem som kan lösas, inte legitima argument för att inskränka medborgarnas kroppsliga autonomi.

Statens uppgift är inte att agera överbeskyddande förälder till medborgare som inte anses veta sitt eget bästa och måste hindras från dåliga val. Tvärtom, det är att skydda individens rätt att vara oförnuftig, irrationell och dåraktig. Först när hennes handlingar inskränker andras fri- och rättigheter har staten rätt, och skyldighet, att ingripa. Inte förr.

Texten publicerades först i Smedjan (Timbro), 2019-12-12