Allt började helt oskyldigt med att jag, i normal provokativ anda, inte kunde låta bli att sprida några av mina åsikter gällande sport i allmänhet och fotbolls-VM i synnerhet. Något jag skrivit om många gånger förut.
Och där hade det kunnat sluta. Men nej, efter en del småkivandes, och faktiskt, en och annan rimlig synpunkt från fotbollsförespråkarna, stötte jag på ett argument som började med att det inte var någon skillnad på verklighetsflykt via att titta på fotboll och verklighetsflykt genom att läsa böcker eller titta på film.
Naturligtvis är det, som verklighetsflykt betraktat, ingen skillnad på fotboll och bokläsning – utan om vi ska kategorisera är det nog mer relevant att skilja på ovanstående typer av verklighetsflykt i relation till destruktiv verklighetsflykt (så som droger, alkohol, självskadebeteende).
Men resonemanget var inte slut där, det fortsatte med att verklighetsflykt är ett mänskligt behov. Något som vi alla behöver för att må bra. Och att jag hade bristande empati eftersom jag ville ta ifrån fattiga och kroniskt sjuka människor deras möjlighet till verklighetsflykt.
Själva tanken att vi som människor skulle ha ett behov av verklighetsflykt isar i mig. Ett behov av rekreation, glädje och nöjen – absolut – men verklighetsflykt? Är vi så olyckliga, lever vi så dåliga liv att vi behöver verklighetsflykt för att orka med? Ska vi göra det drägligare för fattiga genom att tillhandahåll verktyg för verklighetsflykt snarare än att lösa fattigdomsproblematiken?
En trend som växt sig stor på sista tiden är mindfulness – något förenklat att hitta lycka och välmående genom att fokusera på att vara här och nu och verkligen uppleva livet – snarare än att drömma sig bort och leva i framtiden. Och det finns en poäng där. Om jag hela tiden flyr från den verklighet som jag befinner mig i skapar jag orealistiska förväntningar och jag hindrar mig själv från att uppleva glädjen i det lilla, i min vardag.
Att faktiskt njuta av de små sakerna – de som kommer hur dåligt man än har det på det stora hela. Att drömma sig bort på Hemnet om det perfekta huset i stället för att njuta av det som är bra med ens nuvarande bostad. Att hela tiden tro att ”mer” är lösningen på alla problem och alla olustiga känslor. Att dela upp livet i lyckliga respektive olyckliga block – ledighet vs. arbete – att sköta hemmet vs. att bo på hotell och så vidare.
Jag älskar att ligga i en solstol på min terrass, läsa en god bok och njuta av hur vinden rasslar i löven ovanför huvudet på mig. Jag njuter av att kura ihop mig i soffan en kall vinterdag med elden tänd i spisen och en kopp varm choklad medan jag tittar på en mysig film som gör mig glad ända ner i tårna. Jag dricker gärna några glas gott vin vid en middag tillsammans med mina vänner eller för den delen en kall öl när jag fått för mig att renovera något i huset. Allt detta gör jag.
Men inget av det gör jag för att fly från verkligheten. Jag gör det för rekreation, för själva nöjet i att göra det. Jag gillar nämligen verkligheten. Även om livet ofta är svårt, frustrerande och smärtsamt – så är jag övertygad om att verklighetsflykt aldrig är lösningen. Verklighetsflykt gör bara vardagens uppförsbackar än svårare.
Kommentarer är stängda.