När företagskulturen får dig att agera på ett vis som du i normalfallet inte hade gjort, när du plötsligt finner att det onormal blivit normalt, när du ombeds att göra saker som du inte skulle gjort under andra omständigheter, då är det utan tvivel dags att seriöst fundera på att säga upp dig.
För något år sedan blev det stora rubriker är en tågvärd kastade av en 11-årig flicka i Kumla. Ett barn. Orsaken var att hon saknade, eller i varje fall verkade sakna, giltig biljett.
Gabrielle Ehnemark, som tog hand om flickan, säger: ”Jag ville bara skydda henne och jag tror många skulle ha gjort likadant”.
Ja, naturligtvis har hon rätt. Och få av oss skulle behandla ett barn, eller en tonåring för den delen, på det vis som tågvärden gjorde. Inte på grund av mesig och eftergiven ”snällhet”. Inte för att det skulle vara fel att ställa krav eller låta barn och unga ta konsekvenser.na av sitt handlande. Utan för att de flesta av oss anser att dessa konsekvenser ska vara rimliga.
Och det finns ingen rimlighet i att tvinga en 11-årig flicka av tåget i en för henne okänd stad. Det kräver både erfarenhet och kreativitet att hantera att man plötsligt finner sig ensam i en främmande stad, kanske helt utan pengar, sannolikt utan telefon.
Tågvärden försvarar sig med att hon såg äldre ut, runt 16 år. Och det kanske det gjorde, men det är fortfarande avgjort svårt för den genomsnittlig 16-åring har att hantera en sådan situation. Inte så svårt som för en elvaåring, men knappat trivialt.
Så hur kommer det sig att tågvärden ändå agerade som hon gjorde? Hur kommer det sig att hon kunde begå en handling som de flesta av oss drar oss för att göra?
Har SJ en sund organisationskultur?
Det går naturligtvis inte att, så här på avstånd, med säkerhet säga hur saker och ting fungerar på SJ, men det som sker på en arbetsplats, präglas alltid mer eller mindre av den företagskultur som råder där. Detta gäller även tågvärden, för inte heller hennes handlingar har skett i ett vacuum. Även om det kan vara någon form av empatistörning eller liknande som ligger bakom, så bedömer jag det som långt mer sannolikt att hon har påverkats av den företagskultur som finns på SJ och att i alla fall en del av svaret till hennes agerande står att finna där.
För den här sortens händelser tycks bilda ett återkommande mönster hos SJ, vid flera tillfällen har media skrivit om hur folk har blivit olämpligt behandlade. Jag har också själv noterat vad som sker när folk blir avkastade och även tjyvlyssnat på samtal mellan trafikvärdar.
Jag vare sig vill och eller tänker förringa kvinnans eget ansvar. Hur omständigheterna än ser ut runt omkring så är det aldrig acceptabelt att skylla på dem för att undkomma sina egna skyldigheter. Men eftersom den här sortens händelser tycks bilda ett återkommande mönster hos SJ, så det är osannolikt att det enbart handlar om tågvärden egen moral.
Man kan till exempel fråga sig hur och vad tågvärdarnas chefer kommunicerar till dem. Förmodligen talar de om ”nolltolerans” mot tjuvåkare, vilket i sak är ett fullt rimligt förhållningssätt. Men givet tågvärdens agerande misstänker jag att man också pratar nedlåtande om tjuvåkande personer och berättar historier om hemska föräldrar som sätter sina barn på tåget utan biljett, vilka summor tjuvåkandet kostar SJ och så vidare.
Och i så fall är risken stor att skapar en kultur, ett sätt att se på saker, där tågvärdarnas första tanke är att passagerararen framför dem fuskar och ljuger. Så pass att de kan ha svårt att se att det kan finnas en lång rad andra förklaringar.
Man kan också tänka sig att även om man kanske uppmuntrar tågvärdar att kontakta närmsta chefen vid osäkerhet, så får de smäll på fingrarna om de faktiskt gör det. I så fall blir konsekvensen att tågvärdarna inte ens försöker få det stöd som de kanske behöver, för att kunna hantera mer komplexa situationer.
Och jag skulle inte bli förvånad om det visade sig finnas direkta eller indirekt hot om repisalier för tågvärdar som inte lyckas identifiera ”tjuvåkarna”.
Jag gör också bedömningen att SJ försökt skapa enighet och lojalitet genom att trycka på och skapa känslan att tågvärdarna är personligt ansvarig för ”sina” tåg. Detta eftersom jag har noterat hur ett antal av SJ:s tågvärdar just talar om tågen som sina, och även för den ilska de förvånansvärt ofta visar när de kastar av någon. Flera gånger har jag noterat hur lugna, trevliga och tillmötesgående personer, fått utskällningar, som alltså inte motiverats med annat än just avsaknad av biljett.
Som om tågvärden upplevde varje kränkning av ”sitt tåg”, av sitt utrymme, som en personlig kränkning. Som om att den som saknar biljett, saknar biljetten i syfte att kränka just den specifika tågvärden.
Negativt tal föregår negativt bemötande
Jag har också noterat att dialogen mellan kollegor om passagerare i allmänhet och tjuvåkare i synnerhet lämnar en hel del övrigt att önska med avseende på ton, innehåll och vokabulär. Man talar helt enkelt nedlåtande om passagerarna och utgångspunkten i varje situation är att passagerare har en ovilja att göra rätt för sig.
När man talar om, och ser så, negativt på en grupp människor, är steget inte långt till att börja kasta av dem eller behandla dem kränkande på andra vis. Den som är ond, korkad, eller förstör; den man ”avhumaniserar” i någon grad, är också den som kan behandlas på ett annat vis än vad man skulle behandla vänner, bekanta eller en ”vanlig” människa man möter på gatan.
Dessa aspekter på SJ:s organisationskultur samverkar och leder till att man flyttar fram gränserna för vad som är att betrakta som acceptabelt beteende. Gruppen tågvärdar påverkas till ett agerande som kanske inte är förenligt med deras vardagliga privata moral, men som deras kollegor och chefer uppmuntrar och bekräftar.
Vikten av att ta ansvar
Det sägs i media att tågvärden mår mycket dåligt. Jag förstår det, det är ångestframkallande att agera stick i stäv med den egna moralen. Och med medias ifrågasättande, fick hon plötsligt anledning att granska sitt agerande och den kultur inom vilken hon verkat. Och de som stod runt henne nu tagit sin hand ifrån henne, i stället för att rakryggat se sig själva i spegeln och fråga sig hur de har bidragit till att denna situation uppstod.
SJ:s organisationskultur påverkar henne (och många av hennes kollegor) på ett sådant vis att hon agerar på ett sätt som (sannolikt) inte är förenligt med den moral och etik som hon i vanliga fall står för. Hennes arbete får henne att begå potentiellt olagliga handlingar (framkallande av fara för annan) och tar uppenbart fram de sämsta sidorna hos henne.
Men hon är trots allt en autonom individ, och hon har därför absolut ansvar för sina handlingar. Det hansvaret behöver hon ta, förslagsvis genom att säga upp sig och finna en tjänst på ett företag med en rimligare organisationskultur.
